Så var jag numera trettio, sen i lördags. Och oj vad det känns, det vill jag lova. Ett par oätna tårtor, ett totalt igendammat hem och en ballong tom på luft är det som återstår efter partyhelgen. Att jag fyllde trettio känns just nu som att det hände helt utan min vetskap, vilket det också gjorde, typ. Jag älskar att fylla år, men fick (igen, vi minns ju förra året…) ställa in alla planer helt och hållet.
I onsdags blev den första i familjen sjuk, sen nästa… nästa…och nästa.
Inom loppet av 2 dygn så låg hela familjen utslagen som en hög i soffan. Totalt utslagna. Så sjuk som jag var i fredags har jag nog aldrig varit så långt tillbaka som jag kan minnas. Ni vet så sjuk att feberdrömmarna letade sig in även fast jag var vaken. Jag sov nästan konstant en hel dag, för så fort jag vaknade värkte varje millimeter i min kropp. Stackars barnen har hostat sig ut och in, allra värst nattetid, såklart. Till och med stålpappan var sängliggande.
De förbeställda tårtorna tänka till kalas fick stå och vänta någon dag i kylen, i hopp om att ork och smak skulle hitta tillbaka…
…Men tillslut fick vi rädda de genom att stoppa in de i frysen. Idag är det onsdag och hela familjen *peppar peppar, ta i trä* börjar äntligen pigga på sig igen. Kanske kan trettio behandla mig snällt framöver? jag behöver lindas in i lite bomull efter denna starten.
Villa Gråbo 