

Ibland kan jag finula och fundera på om vi var lite för snabba med att renovera här hemma. Renoverade vi bort nostalgin? Känslan av farmor och farfar, som bodde här innan. Men så snubblade jag över dessa bilder. De är fotade precis innan vi flyttade in, när jag och Jack strosade runt, fantiserade och drömde om hur vi skulle inreda när vi bara några veckor senare skulle få tillträde.


Nostalgin finns kvar, det är så tydligt samma hus fortfarande, men nu vårt hem. Jag hade inte trivts lika bra om vi inte gjort dessa förändringar på hemmet som vi gjort, det hade liksom legat och skavt, eftersom det tidigare inte var vår stil alls. Men en underbar känsla att ha dessa bilder bevarade, både för att kunna se förändringen vi gjort och för att titta tillbaka och bli lite varm i magen av nostalgi.


Tänk att det är vårt hem. Tänk att vi fick tillfälle att ta över min farmor och farfars hus, det huset. Ett helt hus och gård att rå om.
Fortfarande ett nyp-i-armen-moment i livet.
Tänk att det gått flera generationer i den trappen. Att min pappa kom springandes nerför den trappen varje morgon som barn, efter en natts sömn i det rum som nu tillhör min son. Den trapp som jag, min bror och mina kusiner sprang och lekte i, som vi ivrigt traskade runt i väntan på att få öppna alla julklappar som låg utspridda runt granen, på just den där chiliröda heltäckningsmattan på hela övervåningen. Nostalgin finns kvar, t.om den där chiliröda mattan, fast nu bevarad under ett robust, vackert trägolv. Minnena finns kvar.