Här skriver jag om det älskade livet på landet, med hönor, hund, min man Jack och våra två barn Milton & Minelle.
Med ett virrvar i huvudet ständigt fullt av nya idéer och påhitt. DIY och småpyssel är det bästa jag vet. Jag jobbar med skapande dagarna i ända, jag driver mitt varumärke Villa Gråbo via blogg och instgaram (@villagrabo) och så driver jag även företaget Nell & the lion, där jag formger och skapar dekor i trä och säljer i webbshopen http://www.nellandthelion.com. Bloggat sedan 1800-talet (2008 för att vara exakt) och älskar att fotografera, allt från vardagen fångad i farten till piffade flatlays.
Villa Gråbo, vår lilla plätt på jorden, i den röda villan med snickarglädje, som gått i arv i vår släkt sen det byggdes 1940. Mini Gråbo är ofta med på ett hörn också, barnens favoritplätt, lekstugan som vi lagt många timmars kärlek på. Och Gröna gråbo såklart, vårt växhusbygge av gamla fönster, med plats för både odling och fikastunder! Ja ni hör, häng gärna med på alla byggen och DIY!
Hoppas du får en härlig stund här inne, varmt välkommen! ♡
Minns ni mitt tidigare inlägg jag skrev för någon vecka sedan? Om att vi renoverat vårt hem till vårt, men ändå bevarat mycket nostalgi, minnen och själ i huset. Jag fann några fler bilder från när min farmor och farfar bodde här, som jag tycker visar det väldigt bra. Köket är desamma, samma bakbord som farmor alltid knådade och mjölade vid, på det årliga pepparkaksbaket, det lilla ”kryphålet” under diskbänken som var perfekta gömstället för kurragömma går fortfarande utmärkt att klämma in sig i.
Samma kök, men med ny prägel, vår prägel.
Köksstommen är precis den samma som min farmor och farfar satte in någongång på 70-talet, i massivt trä, även beslagen är desamma. Vi har målat om köket i den ljuva, lena, gröna nyansen. Kaklet har bytts ut mot pärlspont och golvet till ett klassiskt skurgolv. Vi gallrade några några skåp längst in i hörnet och byggde hörnskafferi (ytterligare ett prima ställe för kurragömma, tjohej!)
Vi är faktiskt lite malliga över att lyckas balansera renoveringarna på detta sätt, att skapa ett ”nytt rum” men använda väldigt mycket av det vi redan har, ett genomgående mål i alla våra renoveringar här i Villa Gråbo. Nostalgin, ekonomin och miljön är nog mallig även den.
Klockan är strax efter 20 en torsdagkväll, barnen ska duschas, borsta tänderna, det är läggdags. Vi har varit uppe på lekrummet och är i fart påväg neråt för alla kvällsbestyr.
”Ska vi dra lite försiktigt i pärlsponten kanske, bara för att kika hur det ser ut bakom?”
Cirkus 20 minuter senare, med lite för dammiga barn, hund och rum tassade jag ner för att natta barnen medans Jack fortsatte riva pärlspont och murbruk i ett dammoln bland liljekonvaljerna…..Så var visst ett nytt projekt igång här hemma!
Att det fanns en murstock bakom, det visste vi. Men att den visade sig vara så fin hade vi ingen aning om. Klart som tusan att den skulle få dammas fram och få skina igen! Jag älskar kombinationen med murstock + liljekonvalj + golvet, när fint möter fint och fint igen.
Jack blev lika förtjust han, till och med så att vi började diskutera eventuellt sovrumsbyte i framtiden. Kanske lagomt tills Milton inte tycker att liljekonvaljer är festligt att ha på väggarna längre, tror det tar desto längre tid innan mamman tröttnar på de vita klockorna. Då bygger vi gärna en balkong där fönstren är (ja, jag kan ha råkat låna lite väl mycket plats åt mina blommor på fönsterbrädet, men de behöver vårljuset nu) också, så att vi får magisk utsikt över vattnet. Men det är i framtiden det, planer och drömmar hinner slipas.
Sängen som Lovsson sitter på är en gammal goding som vi fick ta över från min kära svärmors sommarstuga, den har stått många många år i lekstugan ute på sommarstället. Den visade sig passa perfekt i sovalkoven. Nu letar vi bara efter passande madrass, för att kunna ha den perfekta dagbädden att mysa i. Lådan under är så fiffig att man kan veckla ut till en extrasäng om man vill, eller som förvaring av en lång bilbana.
Murstocken ska putsas till lite, mer damm ska skuras och inte minst – mer tidig vårsol ska lapas, för den är helt otrolig i detta rum.
Ibland kan jag finula och fundera på om vi var lite för snabba med att renovera här hemma. Renoverade vi bort nostalgin? Känslan av farmor och farfar, som bodde här innan. Men så snubblade jag över dessa bilder. De är fotade precis innan vi flyttade in, när jag och Jack strosade runt, fantiserade och drömde om hur vi skulle inreda när vi bara några veckor senare skulle få tillträde.
Nostalgin finns kvar, det är så tydligt samma hus fortfarande, men nu vårt hem. Jag hade inte trivts lika bra om vi inte gjort dessa förändringar på hemmet som vi gjort, det hade liksom legat och skavt, eftersom det tidigare inte var vår stil alls. Men en underbar känsla att ha dessa bilder bevarade, både för att kunna se förändringen vi gjort och för att titta tillbaka och bli lite varm i magen av nostalgi.
Tänk att det är vårt hem. Tänk att vi fick tillfälle att ta över min farmor och farfars hus, det huset. Ett helt hus och gård att rå om.
Fortfarande ett nyp-i-armen-moment i livet.
Tänk att det gått flera generationer i den trappen. Att min pappa kom springandes nerför den trappen varje morgon som barn, efter en natts sömn i det rum som nu tillhör min son. Den trapp som jag, min bror och mina kusiner sprang och lekte i, som vi ivrigt traskade runt i väntan på att få öppna alla julklappar som låg utspridda runt granen, på just den där chiliröda heltäckningsmattan på hela övervåningen. Nostalgin finns kvar, t.om den där chiliröda mattan, fast nu bevarad under ett robust, vackert trägolv. Minnena finns kvar.
Att vara nördig är när det kommer ner till detaljnivå, visst är det väl så? För är det något jag skulle kalla mig själv aningen nördig i så är det när det kommer till inredning, hemmet och dess detaljer. Att diskborsten ska vara i trä, att de färglada tandborstarna ska ligga i lådan för att inte sticka i ögonen med sina skrikiga färger, att man lika gärna kan ha en snygg korg i rotting till alla vantar, istället för en ful i plast. Och att inredning helst inte ska innehålla latin i snirklig skrivstil…
Jag har alltid gillat mitt stora R. Mycket på grund av att jag fick det av mina föräldrar för 100 år sedan på julafton, och mamma sa:
”Vi köpte ett R, för vi tyckte att det passade hemma hos er eftersom vi tänkte att i framtiden kommer ni båda bära ett efternamn på R…”
Det tyckte jag var så fint. Den fick ett starkt symboliskt värde. Att de redan då hade räknat med att jag skulle bli en Rosö-ing i framtiden. Så blev det ju och vårt R har hängt med i flytt och prytt alla våra hem sen dess. Men så har ju stilen ändrats med åren och den har känts lite för ”shabby chic” för vårt hem senaste åren. Lantin och tillgjort skavda kanter kan vara det som kännetecknar shabby chic alla mest, om ni frågar mig. Och sen hela shabby chic-trenden för x antal år sedan, så har jag tyckt att det känns opersonligt och lite tråkigt, med shabby chic.
Jag tänkte plocka fram penseln och måla om, men så ramlade det en bit tapet över mig när jag var och rotade efter något i källarn. Hmm, visst vore det väl snyggt om…..? Men JA, såklart, liljekonvaljerna ska få klä om vårt R! Så igår kväll fick jag experthjälp av min alldeles egna älskade minipysslerska, aka. dottern Minelle. Hon höll hårt tag om den rullande biten liljekonvalj, skickade över både sax, lim och såg till att pennan följde R:ets form noggrant hela vägen runt. Sen fick jag en hel svenskalektion på köpet dessutom:
R som i Rosö, R som i Röd, R som Rumpa, R som i rimma…
När vi pressat fast liljekonvaljerna hårt med lim, vände vi sakta R:et om för att spännande få se slutresultatet….
”Åh men mamma, det blev ju jättefint med Rosöblommor!”
…Kan bara instämma. kul grej att enkelt ändra om en inredningsdetalj. Återbruka den på nytt, med en helt annan look än innan och med sånt vi hade hemma.
Så var jag numera trettio, sen i lördags. Och oj vad det känns, det vill jag lova. Ett par oätna tårtor, ett totalt igendammat hem och en ballong tom på luft är det som återstår efter partyhelgen. Att jag fyllde trettio känns just nu som att det hände helt utan min vetskap, vilket det också gjorde, typ. Jag älskar att fylla år, men fick (igen, vi minns ju förra året…) ställa in alla planer helt och hållet.
I onsdags blev den första i familjen sjuk, sen nästa… nästa…och nästa.
Inom loppet av 2 dygn så låg hela familjen utslagen som en hög i soffan. Totalt utslagna. Så sjuk som jag var i fredags har jag nog aldrig varit så långt tillbaka som jag kan minnas. Ni vet så sjuk att feberdrömmarna letade sig in även fast jag var vaken. Jag sov nästan konstant en hel dag, för så fort jag vaknade värkte varje millimeter i min kropp. Stackars barnen har hostat sig ut och in, allra värst nattetid, såklart. Till och med stålpappan var sängliggande.
De förbeställda tårtorna tänka till kalas fick stå och vänta någon dag i kylen, i hopp om att ork och smak skulle hitta tillbaka…
…Men tillslut fick vi rädda de genom att stoppa in de i frysen. Idag är det onsdag och hela familjen *peppar peppar, ta i trä* börjar äntligen pigga på sig igen. Kanske kan trettio behandla mig snällt framöver? jag behöver lindas in i lite bomull efter denna starten.
Ser ni hörnet på soffan där? Det är mitt, Jack och Loves favorithörn, vi armbågas varje kväll ungefär runt 21-tiden, för att få just den platsen, allra längst in i hörnet. Barnen har än så länge inte riktigt förstått vilken fantastisk plätt det är, så de tar lika glatt en plats upp o ner på golvet eller ibland tar de sig t.om. friheten att sitta på bordet. Vart ni vill, bara inte hörnan (skämt o sido).
Men varje vecka, på fredags och lördagskvällarna blivit man påmind om det stora bekymret med just den platsen. När popcornen, chokladen, Cola zeron och djungelvrålen plockas fram så sitter man plötsligt alldeles för långt från soffbordet. Aaaaalldeles för långt och alldeles för beige soffa för att ha det stående i soffan. Och vem orkar göra sig besväret att träna magmusklerna och samtidigt lämna sin uppvärmda plats varje gång man vill kasta in ett nytt popcorn i munnen? nä, ni ser då inte mig göra det iallafall (skämt o sido igen, med en viss sanning…)
Med det världsstora bekymret föddes idén ”snackshyllan” som nu fått ta plats i hörnet. Den blev inte bara oerhört praktiskt, utan även makalöst läcker, i sina frästa kanter och kurviga konsoler, visst?
När det kommer till min kärlek för popcorn och choklad så kan jag titulera mig som världsmästare på problemlösning
Praktiskt och snyggt är helt klart bland topp tre i enastående kombinationer.
Kostade oss dessutom 0:- eftersom Jack fräste till en snygg kant på en överbliven planka och jag målade om konsolerna som blev över från vårt hyllbygge i sovrummet. Och färgen, även den ”överbliven” från vår köksrenovering.
Så ja, nu vässas armbågarna ytterligare, favoritplatsen 2.0 har aldrig varit mer eftertraktad, haha.
Jag tokgillade UnderbaraClaras utmaning ”städkvarten” som hon presenterade tidigare under januari. En kvart om dagen alldeles lagom. Jag hakade kravlöst på trenden och den visade sig vara genialiskt. Man hinner göra chockerande mycket på en kvart och ibland fick jag feeling så den där kvarten dubblerades och ibland tripplades.
Det är tack vare Claras kloka kvart som jag fick tummen ur att göra om det lite överambitiösa linneskåpet (till mina totalt 3 ynka dukar med otvättbara fläckar på…) i tvättstugan, till ett städskåp. Jag flyttade upp lite hyllplan, så att både dammsugarslang, moppskaft och hinkar fick plats. Hängde upp lite krokar till sprayflaskor, ställde in lådor för såpaflaskor, fönsterputs, moppar, tvättdukar osv. Befriande att ha allt samlat på ett och samma ställe.
Den där kvarten den dagen blev till en halvtimme… en timme… två…och slutade nog på över 3 timmar den kvällen efter barn-nattning. Rensade, städade och organiserade hela tvättstugan. Jag fick ju dessutom idén att hänga upp linor mellan väggen och städskåpet också, för att få större yta för tvätt att torka. Fram med borr, öglor och lina!
Ett projekt brukar lätt skapa ett nytt, det har vi lärt oss efter ett helt hus renovering under snart 9 år. Så nu vill jag såklart piffa städskåpets utsida litegrann. Måste klura lite på om jag vill klä in de i pärlspont, måla om det, skapa speglar av lister eller något helt annat. Om det finns en inspotavla på Pinterest, oja det gör det. Fortsättning följer…
I februari är det slut på min era av 20-någonting och kliver in i i kapitel 30. När jag skulle sätta mig ner och göra den årliga önskelistan så märks det verkligen att jag blir 30, eller kanske att man till och med kunde tro att jag skulle ha passerat det sen länge tillbaka. Jag menar, man förstår ju att det inte är en 20åring man har att göra med, när man läser lister, vedspis och staket på önskelistan.
Jag har skapat en dröm-önskelista (obs! riktigt drömsk, så att ni inte får för er att jag är bortskämd) ni vet en sådan man säger till barnen när de önskar allt från en flygande enhörning till en bil med vingar:
”Önska kan man ju alltid göra, sen får man se vad man får..”
Okej, är ni beredda då? Nu kör vi, en soon-to-be ”30-någontings” stora stora drömmar, högt och lågt….
Värmlandsdörren. En otroligt vacker ytterdörr som påminner om en pardörr, fast är en enkeldörr. Den har vi länge spanat in som en alldeles ypperligt stolt pjäs som skulle kunna agera groventré i tvättstugan. Självklart skulle vi isåfall måla även den i samma grön som resterande gröna sköna dörrar här hemma.
Trekantslister. Vi planerar att skapa egna spröjs på samtliga fönster på vårt hus. En miljon meter trekanstlist kommer att behövas, på ett ungefär.
Staket eller gärdesgård. Vi skulle gärna vilja fortsätta med gärdesgård även runt vår framsida, det eller att vi skapar ett eget staket (liknande bilden och skissen ovan) i falurött eller vår fina skogsgröna, som matchar våra gröna fönster och ytterdörrar. Vackert och hålla barn och hundar inom ramarna så att säga.
Pardörrar i glas och med spröjs. En dröööööm, drööööm att få kliva ut direkt från vårt sovrum (där det idag sitter ett fönster) och ut på soldäcket, med en kopp kaffe och sitta där i timmar och bara njuta av vår sjöutsikt.
Vedspis. Även detta ett drömprojekt sedan länge. Vi planerar att mura upp för vedspis i min ateljé/verkstad/kontor här hemma. Kommer att vara i anslutning till punschverandan också, perfekt att laga mat där för att sen servera på långbord ute på punschen.
Kronljus i LED, med timer. Jag har en del ljusstakar och ljuskronor här hemma, men många av de vågar jag mig inte på att tända så ofta, med tanke på både lekande barn och viftande pälssvansar här hemma. Så batteriljus vore perfekt, i mängder. Gärna med timer, så slipper man tänka på att komma ihåg att slå på och av.
Varning för ett snäpp skrävleri, men oj vad jag älskar vårt gröna, platsbyggda, gammaldags hörnskafferi. I så många år drömde jag om just det, men vi fick klura inte bara en, två eller tre gånger på hur vi skulle få till det i vårt långsmala kök.
Kan vid första anblick se litet ut, men det visar sig rymma både mjöl, kryddor, hundmat och godis i mängder. Till och med kurragömmande-barn (och vuxna). Hyllplanken är gjorda av överblivna golvplank i furu och träkonsoler. Prydda med hyllspets. Lampan är lilla bebis-Miltons gamla fönsterlampa som prydde hans fönster i sin babyblå nyans, när den lilla bebisen växte sig till en skolkille ville han byta ut den och mamman var snabb med att återbruka den med lite sprayfärg och istället låta den bli den perfekta skafferilampan i sin vackra tygklädda sladd.
Den höga tröskeln var min kära mans idé och det är en av de detaljer jag gillar allra mest med skafferiet. Att man liksom får kliva in i skafferiet, känns mer trovärdigt gammaldags då tycker jag. Utrymmet på golvet är guldvärt, så många potatissäckar, pepparkaksburkar och saftflaskor som ryms där.
Glasburkar är perfekt att fylla med torrvaror och det blir så snyggt. Jag har under flera år samlat på mig ärvda och loppade glasburkar och flaskor. Jag har använt mig av dymoettiketter för att enkelt märka upp burkarna.
Här är några bilder från vårt bygge. Vi mätte upp och provade oss fram till rätt storlek med hjälp av eltejp på golvet (bild 1 & 3) Det var på så sätt även lättare att se hur vi skulle få till den lilla (men ack så viktiga) vinkeln snyggt. Vinkeln var viktig, för att det inte bara skulle kännas som ett klumpigt, fyrkantigt skåp vi ställt dit. På bild två har vi reglat upp och satt in det lilla fönstret (överljus) som tidigare satt i vårt gamla dass. Fönstret kom fram som en otroligt tjusig detalj när resten av skafferiets utsida blev grönt, visst?
Året 2023 har precis startat och jag tänkte börja med att göra ett stort inlägg om vårt största byggprojekt under året vi precis placerat i minnesasken, året 2022.
I somras påbörjade vi ett efterlängtat drömprojekt – Punschveranda. Ända sen vi flyttade in så har vi pratat om att hålla span efter passande fönster att använda för att glasa in och isolera vår nuvarande altan (som tidigare hade skjutdörrar och fönsterpartier i glas men med passformen sisodär). Punschverandan är verkligen vår lyckolott för i somras lyckades vi springa på ett parti träfönster med spröjs och ett par rejäla pardörrar i massivt trä, lokalt snickrade på ett litet snickeri i Mora för en oförskämt rimlig peng.
Så vad var det att vänta på? Fram med hammare och spik, dags att snickra!
Det snickrades dag som natt (med undantag för lite sommarlovspåhitt med barnen). Jag älskar när vi har gemensamma hem och hus-projekt tillsammans, det är bland det mysigaste nånsin, att få slå våra kloka huvuden ihop och rusta långt in på natten efter att barnen lagt sig. På bilden ovan var vi halvvägs igenom montering av fönster. Ni ser där fönstren sitter längst in till höger? där satt det tidigare en skjutdörr, men vi reglade istället upp en vägg och satte in fönstren. Vi ville endast ha en central öppning fram på punschverandan, för att kunna möblera med både matsalsbord och soffa på insidan.
När samtliga fönster var på plats var det dags för isolering av golv – underifrån. Eftersom man aldrig vet vad allt fyll (sand och sten som legat där i över 25 år) kan innehålla och med en man som haft öppna sår ständigt i princip i 2 år (sviter efter operationer) så var det rymddräkt, munskydd och skyddsglasögon på som gällde! Efter 18 skottkärror fyll bortskyfflat och isolering på plats så var det helt klart värt ett litet glädjeskutt.
En syn och lyckad kombo jag längtar efter att få se till sommaren igen, blommande rosor och spröjsade fönster. Jag har målat varenda fönster, både in och utsida med en liten liten pensel, fasligt pillrigt på en hög nivå, men så värt det. Mysigt gröna på utsidan och fräscht vita på insidan.
Älskade kissemiss, ser ni den nyfikna, mitt i byggkaoset? Minns så väl i somras när jag och Jack ägnade en hel dag till att snickra ihop just denna vägg och vi båda lade märke till att Clara hela tiden låg väldigt still, precis i buskarna intill oss, i skuggan. Magkänslan sa att något var tokigt, vilket visade sig sen stämma helt rätt. Det blev paus i bygget för veterinärbesök och vi fick åka hem utan vår älskade katt. Hela familjen vart alldeles sorgset låga i flera dagar efter och bygget fick stå still några dagar, för att vi istället hittade på lite plåstra-om-sorgen-uppmuntrande-utflykt med barnen.
Tur vi fick låna en annan liten fyrbent kompis (mina föräldrars fralla Lexi) då och då under sommaren, som kunde agera byggherre, eller (herrinna?) ett otroligt mysigt sällskap att snubbla över och gosa med. I slutet av sommaren kom de vackra pardörrarna på plats, de allra sista plankorna målades och snickarglädjen kom på plats. Vi såg målet framför oss!
Ända in på sena hösten tillbringade vi varje middag och ledig minut inne på punschen. I slutet av sommaren tog även en ny pälsklädd vän plats i Villa Gråbo, vår alldeles egna lilla vovvsing Love kom och förgyllde vår vardag. Även han förälskad i punschen, som ni kan se. Speciellt utsikten.
Att isolera och byta tak är sista lilla pusselbiten för att vi ska kunna vistas där även vintertid, men det hanns inte med under hösten 2022. När vi nu till nyårsafton skrev vår årliga tradition, en lista på saker vi önskar uppleva eller göra under kommande år skrev Milton en punkt: Ha filmmys i punschverandan. Resten av familjen skrev under på den punkten, vi längtar efter att få flytta in en soffgrupp och mysa där tillsammans med popcorn, en film och sömntrötta barn i knät. Så min och Jacks prioriterade punkt under 2023 blir att fixa taket på punschen. Jag tänker därför att det blir en fortsättning på detta inlägg, med bilder och beskrivning på insidan av bygget, när det står helt färdigt.
Villa Gråbo 