Nu börjar inlägget lite dystert, för sist jag satte mig ned för att skriva några rader så pratade jag om en bortgång, och nu är det ytterligare en till. Våra stackars barn har under loppet av bara några månader gått från att knappt veta vad sorg är, till att ha förlorat tre älskade djurvänner.
Tidigt i somras fick mina föräldrar, alltså barnens mormor och morfar, ta bort ena deras hund, vi fick senare under sommaren ta bort vår katt Clara och under veckan förlorade vi älskade TuppenTure här hemma.
Antagligen Sveriges, om inte nordens snällaste tupp
Sorg är alltid jobbigt att hantera, men med barn blir det liksom en nivå ytterligare. Man bär liksom på någon annans sorg t.om. mer än sin egna.
Visst är det väl så att man säger att olyckliga saker alltid kommer i tre? Så nu måtte det väl ändå vara färdigt med sorg på ett bra tag framöver.
Som tur är så har vi haft en riktigt bra helg, där vi faktiskt hämtat oss ett nytillskott i familjen. Känns alldeles underbart att få välkomna en ny familjemedlem. Och barnen är så glada. Men denna nya familjemedlem förtjärnar ett helt egen inlägg med en presentation, så jag håller er lite nyfikna ett tag till, håll utkik!
En sommar har passerat. Har jag plockat nog många buketter? Njutit nog mycket av kvällsbad och sena grillkvällar? Svaret är kanske alltid nej, man får liksom aldrig nog. Och det känns liksom alltid lite vemodigt när morgondimman plötsligt täcker ängarna på vägen till skolan och förskolan, igen. Just det, sommaren har faktiskt ett slut. Fast oj, vilken härlig sommar vi haft. så många nya minnen vi skapat.
Fast vi går också in i denna hösten med en familjemedlem mindre. Vår mjuka lilla vän som fick somna in efter 14år. Clara. Barnen fick känna på sorg på riktigt, en kväll i början på augusti. En sorg som slutade i mängder med tårar, tårar tills båda barnen tillslut somnade i mammas och pappas famn den kvällen.
Jag tror att Clara sover och äter på molnen, de smakar ägg och socker. Eller sockervadd.
Funderingar från Minelle, en morgon påväg till förskolan.
Över en månad har gått och många frågor kommer fortfarande. Inte alla så lätta att hitta svar på. Men att ha Claras egna lilla viloplats på gården är så fint. Häromdagen fick hon en liten dekoration som barnen själva ville köpa på affären.
Och visst blir det väl väldigt tomt när man inte längre har en tasskompis som hoppar upp i knät när vi sitter i soffan och ser på TV, som kryper tätt intill barnen när de är sjuka, eller som väntar på trappen när man kommer hem. Har vi tur så kanske vi får chansen att lära känna en ny tasskompis snart igen.
Det hela började med en liten solcellsdriven fontän som barnen fick av sin farmor och farfar. Det fick liksom bli startskottet för det där dammbygget som vi länge grunnat på. Allra första sommarlovsdagen satt jag där på en av de vita stolarna och tittade på hur barnen lekte med en hink vatten och fontänen som stänkte vatten åt alla håll och konstaterade att hinken var alldeles för liten.
Klick! En bro beställdes och bygget var igång.
När bron levererades så började vi placera ut sten, för att känna av hur stor vi ville att dammen skulle bli och vilken form som skulle göra sig fin där.
Vi ville att dammen skulle synas både från insidan av växthuset (vi har en liten fikaplats även där inne) och såklart framför det lilla cafésetet utanför växthuset, för att kunna sitta där och njuta av lite porlande vatten.
Nu var det bara att hugga tag i en varsin spade och gräva!
Vi grävde, mätte med tumstock, grävde, mätte… Vi köpte en tjock gummiduk (som egentligen används till tak. Det finns många varianter av dammdukar om man googlar runt) och provade att lägga i den i hålet efter att vi grävt en bit ned, då tyckte vi att det blev lite tydligare hur grund/djup den kändes och vi kände då att vi ville gräva ytterligare lite djupare. Hugga tag i spaden igen!
När vi fått det djup vi önskade så lade vi i duken och fyllde i några centimeters djupt vatten för att få lite tyngd, då var det lättare att trycka och jämna ut ojämnheterna i botten av duken. När duken var på plats fyllde vi på mer vatten. Sen klippte jag bort spill i kanterna men behöll ca 20cm överflödig duk hela vägen runt om.
Varma byggdagar kräver svalkande fotbad
För att få duken att ligga extra still och dessutom få en snygg kant (dölja den), så lade vi på lite större stenar hela vägen runt dammen, på dukens kanter. Vi fortsatte sen att lägga så mycket sten vi kunde kring både kanter och i botten, för att dölja duken och för att det blev riktigt fint med stenar i olika storlekar och färger.
Sen kom den stora dagen, vi skulle åka till fiskaffären för att köpa nya hyresgäster till dammen! Slöjstjärt (en typ av guldfisk) heter sorten och de skulle vara perfekta att ha i damm (vi rådfrågade personalen). Man vänjer in de i vattnet genom att lägga ner påsen ( som de fraktades från affären i) i dammen, sen efter en stund börjar man successivt fylla på med det vattnet man har i dammen, ner i påsen, för att vänja in de i klimatet, innan man släpper ut de helt och hållet i dammen. Rådfråga personalen på plats för exakta instruktioner, om ni planerar att köpa fiskar.
De heter Lasse, Maja, Markus & Martinus. Döpta efter mästerdetektiver och sångfåglar, ni vet.
Vi kommer att ta in våra fiskar i akvarium under vintern, då vi valde att inte gräva vår damm så djup (ska man övervintra fisk får det inte bottenfrysa). Vi var lite oroliga över vår katt, men hon har varit fram och kikat på fiskarna och sen inte brytt sig om de överhuvudtaget, så vi hoppas verkligen att det fortsätter så.
Det blev så otroligt mysigt. Att en liten plätt med vatten kunde göra sån stor skillnad på hela trädgården. Otroligt rofyllt att sätta sig hos fiskarna och bara titta på de, samtidigt som man hör lite porlande vatten från fontänen.
Några blommor har jag planterat kring dammen och fler ska det bli. Gärna lite som kommer att klättra i bron och något som hänger över både stenkant och vattnet lite.
Vår damm är ca 40-45 cm djup. Vi hade både djur och barn i åtanke när vi skulle bygga damm. Barnen älskar dammen, traskar runt på bron och kollar till fiskarna flera gånger om dagen. De får dock aldrig vara själva där, trots att den är grund, vatten är alltid vatten.
Sen kommer näcken på besök ibland. Haha, den galningen. Barnen såg först inte vem denna ”Näcken” var på bild och var väldigt fascinerande över att jag lyckats fånga honom på bild.
Om fiskarna var i dammen även de när bilden togs? Japp! Om de var nyfikna på ”Näcken” Japp! Men jag lovar, varken djur eller människor kom till skada under photoshooten, haha!
Den bästa tiden är nu. Det är vi nog alla överens om. Den lilla men ack så lyxiga vardagen med att kunna ha öppen dörr direkt ansluten till trädgården, flytta lunchen ut på altanen och plocka in en bit av trädgården i form av buketter (en salig blandning av både småhandsplockade maskrosor, men även syrén och vallmo). Några som också njuter av att få äta lunch ute och även äta upp en del trädgårdsbuketter är hönsen. Vår alldeles egna hönsmamma i miniformat förser de med lite smarriga rester från vår altanlunch.
Ser ni löpsteget Tilde (bruna hönan) tar när hon får syn på den gula Kockums-grytan? Då vet de att det vankas godsaker!
När vi är ute så får också hönorna vara ute, oftast. Så himla mysigt att ha de strosande runt barnen som far förbi på en och annan sparkbil eller med en fotboll. Nyfikna och nästan aldrig rädda numera, efter att ha haft hönsmamman i miniformat hängande efter sig det senaste året, så länge som hon kunnat ta sig fram på egen hand.
Judith & Judith, aka. the twins.
Snacka om att vi njuter både de som är fjädriga och inte, av lite värme och sol efter några dagars regn! Äntligen! Låt rosorna nu gotta till sig i solen och klättra längs med hela hönsgallret.
Under veckan ska vi försöka bygga rosspaljé bredvid vårt soldäck, för att boa in uteplatsen lite. Ska även olja in däcket om nu vädret tillåter. Men så ska vi se till att bara njuta också, av att vi faktiskt är här nu, vi är mitt i våren med raska steg på väg in i sommaren, alldeles underbart, visst?
Vi flyttade in i vårt hus för ganska exakt 6år sedan, och denna tid på året påminner mig alltid om den känslan. Hur lycklig man var över att ha ett helt hus och trädgård att vistas på och roa sig i. På våren och sommaren blir man maxad husägare, man får liksom ett stort extra ”rum” i och med trädgård och altan på sommaren.
Igår när jag hämtade Milton från föris så hade jag förberett lite pysselverkstad på köksbordet. Egentillverkad pippimat! Snön har vräkt ner här i Värmland så vi vill hjälpa fåglarna på traven med lite gott (och roligt!) käk!
Jag gjorde det otroligt enkelt med att krossa ner talgbollar, smälta kokosfett och sedan blanda samman allt.
Milton hällde i talgbollsblandningen och rörde om.
….och snosade med lillasyster emellanåt! Den allra viktigaste sysslan!
Voilá! Efter att de stelnat till sig i kylen under natten så serverades fåglarna en bufféfrulle! Nu hoppas vi att batman, tåg och stärnor faller pippifåglarna i smaken!
Milton håller span i fönstret på de tvåbenta kompisarna "kommer de snart? Gillar de också Batman?" ♡
Mina föräldrar har skaffat sig höns, eller rättare sagt en höna & en tupp. Fler höna pönor är på ingång.
De är ju för söta med sina ”tofflor”.
Mille satte fart efter tuppen så fort han kom in i hönsgården, haha.
Vi bor ju bara några meter från mamma & pappa vilket jag tycker kommer bli perfekt när Mille blir lite större, att kunna springa bäst han vill mellan husen här hemma (lite av en släktby, då även min farmor, farfar & faster med fam. bor grannar). Att det även finns massor av djur att upptäcka är ju bara så mysigt.
Får jag lova att presentera min lilla medhjälpare ≈ Clara. Hon är mest duktig på att vara i vägen och mysa, även att trampa på tangenter så att allt blir ett kaos på daorn, lite mindre duktig på att redigera bilder och jobba med nätbutiken, haha.
Jag sätter mig ibland med den bärbara datorn i soffan och redigerar bilder (dum som jag är…) för då dröjer det oftast inte lång tid förns Clara hoppar upp och ber om all uppmärkamhet. Och i fredags slutade det med att hon lade sig mellan mig och datorn. Då vet hon att hon får som hon vill, den bortskämda lilla katten.
Får jag lova att presentera min lilla medhjälpare ≈ Clara. Hon är mest duktig på att vara i vägen och mysa, även att trampa på tangenter så att allt blir ett kaos på daorn, lite mindre duktig på att redigera bilder och jobba med nätbutiken, haha.
Jag sätter mig ibland med den bärbara datorn i soffan och redigerar bilder (dum som jag är…) för då dröjer det oftast inte lång tid förns Clara hoppar upp och ber om all uppmärkamhet. Och i fredags slutade det med att hon lade sig mellan mig och datorn. Då vet hon att hon får som hon vill, den bortskämda lilla katten.
Jag åkte upp till mina föräldrars gård i skogarna och skulle ut på näverjakt (eller björk-bark som jag kallar det). Jag fann ingen näver, letade dock inte så jätte noga eftersom jag hade låga converse och kjol, inte den bästa klädseln att trampa runt i skogen med kanske. Men istället fick jag syn på alla fina höstlöv som hade ramlat från träden på gården, och det blev plötsligt mer intressant att fota dom än att traska (snubbla) runt i skogen. Ganska snart fick jag sällskap och fotomodell, av katten Clara.
Jag tycker så himla mycket om hösten när den levererar som denna dag då jag var ute och fotade. Soligt och lite småkyligt.
Jag åkte upp till mina föräldrars gård i skogarna och skulle ut på näverjakt (eller björk-bark som jag kallar det). Jag fann ingen näver, letade dock inte så jätte noga eftersom jag hade låga converse och kjol, inte den bästa klädseln att trampa runt i skogen med kanske. Men istället fick jag syn på alla fina höstlöv som hade ramlat från träden på gården, och det blev plötsligt mer intressant att fota dom än att traska (snubbla) runt i skogen. Ganska snart fick jag sällskap och fotomodell, av katten Clara.
Jag tycker så himla mycket om hösten när den levererar som denna dag då jag var ute och fotade. Soligt och lite småkyligt.
Villa Gråbo 