Barndomsdröm

Idag hittar ni kanske ett välbekant hem i tidningen Leva & bo? Vi hade nämligen en stylist och fotograf här förra året som fotade både vårt hem och oss. Nu finns tidningen i butik och visst är det väl ändå en barndomsdröm som går i uppfyllelse.

Det må kanske låta nonsens i någras öron men har man matchat, möblerat, byggt och inrett ända tillbaka så långt som det lila (ja, allt i rummet gick i lila under den perioden) flickrummet hemma hos mina föräldrar så är det en dröm att faktiskt få dela sitt stora intresse i ett stort inredningsmagasin.

Vi renoverar, fixar och donar ju väldigt mycket, då det är ett av våra stora gemensamma intressen, så det är alltid roligt när det uppskattas och inspirerar andra. Att få chansen att visa många som är intresserade av samma sak, på en stor plattform.

Lite fnissiga blev vi när vi bläddrade i tidningen och insåg att vi faktiskt t.om hade hunnit göra om en hel del sen förra året vid den här tiden, då reportaget gjordes. Men vet ni vad? Det är faktiskt så att två supergulliga tjejer var här häromdagen och plåtade för ett nytt reportage som kommer att synas i en ännu större inredningstidning nästa sommar! Iiiiih, så pirrigt och kul! Vi hade så roligt när vi tog bilderna så jag har en känsla av att det kommer bli ett superfint reportage, lovar ju att såklart uppdatera när det publiceras till våren.

Har ni inte tidningen så går det att se ett litet utklipp på webben här (länk).

Här har ni mig, minilinslusen och Kompis på ett hörn

I fredagens lokala tidning (Filipstads tidning) hittar man mig! Jag driver eget företag sen hösten 2019, som formgivare och fick vara med i näringslivsbilagan, där de skrivit så fint om många flitiga entrepenörer i närområdet.

Trots att jag bor i en liten stad är jag lite av en doldis

Det är kul att få frågan att får vara med i ett reportage, eftersom många här på bygden inte vet att jag ens finns, trots att det är en liten ort. Min business är ortsoberoende eftersom allt görs via nätet och då blir det lite så, att många inte vet att man finns och gör.

När Sanna (som skrivit reportaget) var här hemma för att ta bilderna så var vi ute och lekte kurragömma. När hon frågade om hela familjen vill vara med på en bild kommer den minsta lilla linslusen glatt skuttande, men Milton stod lite blygt kvar skakande på huvudet.

Jo du förstår, jag var med i tidningen ganska nyss (när han tävlade i längdskidor) så jag vill nog faktiskt inte vara med denna gång.

Så Minelle fick ”ställa upp” och oj så mallig hon var när tidningen damp ner i brevlådan igår. När jag skulle fota tidningen för att lägga ut här, så slänger hon upp ”Kompis” mitt framför linsen. Kompis fick ju faktiskt inte frågan om att vara med på bild, så nu SKA han vara med på bild. Order från Minelle. Ord och inga visor – här har ni Kompis i – jag menar på – tidningen.

Grattis – här får du lite covid

Vad är det för dag idag? Vad är det för dag idag? Jo det är Malins officiella coronadag, hurra hurra hurra! Jodå, idag kom det lilla meddelandet på 1177 ”resultat påvisad Covid-19”, som en liten extra present på min födelsedag! Jag har ju varit sjuk i några dagar men just idag, på min 29årsdag ja då kom testresultatet – positiv.

• 

• 

• 

• 

Dagen har ju blivit aningen annorlunda om man jämför med andra födelsedagar. Som tur är så är jag iallafall piggare idag än de två tidigare dagarna. Men rastlösheten som börjar infinna sig i kroppen harmonierar dåligt med orken.

Och jag som älskar födelsedagar, men nu får fika, gäster och presenter helt enkelt vänta iallafall några dagar till.

Men jag har ändå blivit grattat – fast på distans. Gulliga blombud på trappen. Jack hade ordnat skattjakt imorse. Milton sjöng imorse och hade slagit in ett så fint paket. Och sol. Bara en sån sak, piggar ju helt klart upp! Och firandet med nära och kära, det kommer jag minsann ta ikapp så snart jag karantänat klart.

Dagar som filmstjärna – med rutiner

Idag har jag lekt filmstjärna. Jag fick frågan från min kommun att vara med i en film, där jag får berätta om mitt företag, utveckling, drömmar osv. De har en duktig tjej på näringslivsavdelningen som även tidigare gjort så välgjorda filmer på vissa andra lokala företag så det var en självklarhet att delta. Men att stå framför kameran är ju minst sagt ovant. Men en kul grej!

Vi pratade om hur det är att driva företag i en liten stad. Det har aldrig liksom varit ett hinder för mig, oavsett i vilken stad vi (jag & Jack) bott i under åren så har målet alltid varit att flytta tillbaka till vår hemort så snart vi kunde ”sätta bo” någonstans. Och så blev det, som 21 åringar flyttade vi in i Villa Gråbo.

Man får gräva där man står, se möjligheterna och vara påhittig.

Under dessa (snart) 8år har jag hunnit driva 3 företag här på landsbygden. Alla helt olika affärsidéer, men alltid anpassade för att funka, just där jag bor. Nu har jag ett aktivt företag (formgivare) igång sen 3 år tillbaka som jag jobbar heltid med och det passar mig alldeles perfekt, både i livet och geografiskt.

Att jobba hemifrån kräver disciplin och planering. Men nu efter 3år har jag äntligen börjar hitta balansen, för det blir lätt alldeles för mycket när man alltid har jobbet nära till hands.

Första julen med företaget (jul är alltid en högsäsong) så besökte jag akuten, med en kraftig magkatarr. Så lätt att balansera har det inte alltid varit. Man lever och man lär. Om man låter det få ta sin tid och prova sig fram.

Här är mina rutiner för hemmajobb som funkar för mig:

• Uppe med tuppen. Att komma igång i tid, jag skjutsar barnen och sen kör jag igång direkt. Så skönt att få jobba oavbrutet och när huset är helt tomt.
• Inplanerad promenad. Jag avbryter arbetet efter några timmar för att gå på en kortare, men så välbehövlig promanad. För att få luft och även ”lufta hjärnan” en stund.
• Lunch på bestämd tid. Tidigare kunde jag ofta glömma att äta när jag hade mycket på jobbet, man jobbar och jobbar, sen har man plötsligt glömt av att äta. Stressar i sig på 5 min. Därför ställer jag alarm, avbryter arbetet där jag är, för att få i mig mat, i lugn och ro och avsatt minst 20min.
• Inget jobb kvällstid. Okej, här fuskar jag ibland. I de allra mest hektiska perioderna tar ofta jag & Jack några jobbkvällar när barnen lagt sig, men till ”vardags” – inget kvällsarbete. Kropp och hjärna måste vila.
• Samma gäller inget jobb på helger – så ofta det går iallafall.
• Att göra listor. För att inte glömma något och för att få en dagsplan. Så skönt att kunna bocka av arbete.
• Bygg vägg. Haha, låter helt galet? Kanske skulle stå ”stäng in dig” i stället. För vi byggde upp väggen med pardörrarna (första bilden i inlägget) för att jag skulle ha mitt egna krypin. Vi delade alltså av rummet. Det gör faktiskt stor skillnad bara att få stänga dörren till sitt jobb. Att när kl är 16 så stänger jag igen, precis som vilket jobb som helst. Sen är det väldigt skönt att kunna behålla pågående jobb-kreativ-process-kaos bakom de stängda dörrarna också.

Extra skrytiga morötter

Sommaren 2021 har passerat. Så fin den var och så fort den gick. Under den gångna veckan åkte de gamla ullsockorna på i stövlarna när jag skulle ge mig ut i trädgårdslandet. Förmiddagstempen är inte allt för skrytsam längre. Tur att solen iallafall ger oss en mjuk övergång från sommar till höst.

Nu passar vi på, innan frosten kidnappar allt.

Det är ju den där tiden nu, där varje natt är lite av en chansning. Lever blommorna när jag tittar ut imorgon? Frosten är bara kring hörnet. Därför är skördetiden verkligen ett faktum.

Vi gick från helt orutinerade, total-misslyckade morotsodlare förra året. Både utan växthus (det stod klart förra sensommaren så vi han aldrig odla i det) och endast med en liten pluttig pallkrage, fylld av meterhögt ogräs som totaltmosat varenda morotshopp. Från det – till detta årets odlarsuccé!

I år var vi både med från start, med fröodlingar som tidigt kunde ställas ut i växthuset, samt vårt trädgårdsland som vi grävde fram tidigt i våras och satte både morötter, potatis, majs och annat gott i.

Så lite skrytsamt var jag tvungen att föreviga morotsknippet!

Och än har vi inte skördat allt. Några morötter fick sitta kvar lite lite till, för att växa sig ännu större och så småningom göra sig ännu smarrigare som kokta, med lite smör och salt till. Och som vi har ätit egenodlat potatis under hela sommaren, total braksuccé!

Så vad kan vi lära oss av detta då? Att alla är nybörjare någongång, att man lär sig av sina misstag, att det tåls att prova även om man inte har någon aning om hur det kan te sig, att det mesta är bara en googling bort, att ett stort växthus och ett trädgårdsland skapar ett otroligt trädgårds/odlarintresse som man inte ens kunde ana att man hade inom sig OCH – att så morötter med såband!!!

Ja, det är den stora anledningen till årets morotsuccé – såband. Dels var det väldigt enkelt att plantera tillsammans med barnen, bara att peta ner ett lite band fyllt av frön och sen dutta över lite jord. Sen är det även betydligt enklare att skilja på ogräs och morotsblast som kikar upp ur jorden, eftersom morötterna växer på en perfekt rak rand med såband.

Till våren planeras att gräva ett ännu större trädgårdsland och kanske även bygge av jordkällare, för tänk vad roligt det vore att kunna skörda så att man kan förvara det även under vintern och njuta av egenodlat även till jul!

Vill ni hänga med i planeringen?

En hög med solande sällskap

Men jaaaaa! Inte visste väl jag att jag längtade så efter vår, tills vi väl fick en smak av våren, i februari!! Från metersnö till takdropp och fågelkvitter över en natt, så känns det nästan! Och exakt så jag önskar! Inget snöblask där emellan, bara kritvit vinter till vårsol och torra vägbanor, över en natt!

Men jag vet, det är februari och bakslaget kan komma både en och två gånger, med snö, blask och minusgrader, men låt oss glädjas över den våren vi får, om det så är en dag eller en vecka. Och i helgen, när solen värmde på kinderna, temperaturen tillät tröja (och storstövlar, ingen vill frysa om fossingar!) så var jag snabb med att påbörja de tänka projekt vi har utomhus. Fram med färgen, här ska målas ny snickarglädje!

Att måla snickarglädje är pillrigt och kladdigt, perfekt utomhusgöra! Speciellt när solen påskyndar torkprocessen.

Så snart vi sticker ut våra näsor på gården så tittar hönorna ut från hönshuset. De älskar när det är rörelse utomhus och de älskar sol. Så brist på sällskap i arbetet var det knappast, i en hög på hörnet, där solen värmde och med full kontroll på vad jag pysslade med, där höll de mig sällskap till sista penseldraget.

Det är något (antagligen några) lager kvar att måla på snickarglädjen, men jag var nyfiken på hur det skulle bli att se ut och höll upp de på plats och jag tror det blir kanon!

Välkommen, Bergs Potter!

Nämen se där, nu är jag 28! och har t.o.m hunnit bli 28 år + 2 dagar! Jag trivs med mina 28 jordsnurr och är glad att jag får fira ytterligare en födelsedag med alla mina nära och kära i behåll!

Jag startade den soliga födelsedagen med skönsång från två trollungar och en sömnig man, som klivit upp i ottan för att ordnat så fint med ballonger, paket och kalasbricka ….och skattjakt!

Oavsett om jag fyller 8, 28 eller 80….Födelsedagar är lika med kalas!

Fynden jag gjorde på skattjakten tänkte jag visa i ett eget inlägg någon dag!

Här står jag och min lilla, älskade, långhåriga, hårborstvägrande-busunge och beundrar en av mina nya Bergs potter krukor! Tänk när den är fullproppad med storblommande Mårbacka! Än så länge är pelargonen i väcka-till-liv-tillstånd efter vinterdvalan.

Kalas i dagarna två med alla nära och kära. Idag hade vi utomhuskalas med korvgrillning på gården. Coronavänligt och urmysigt!

Alltid med mig

 

 

 Jag har så länge velat göra en tatuering som symboliserar mina barn. Men, om jag skulle klämma in ett mellannamn mellan mina två Anneli & Linnéa så vore det ”fröken beslutsångest”…

 

 

 

 

Men nu äntligen sitter dom där på min arm. Denna tatuering var jag påväg att göra redan strax efter att Minelle kommit till världen men avråddes då eftersom jag ammade. Så nu, snart 2 år senare tänkte jag att eftersom jag fortfarande håller kvar vid just denna idé så vill jag ha den nu, omedelbums!

 

 

 

 

 Den blev så fin. Mina två Rosö-ingar som ett armband, alltid med mig. På själken av en ros, såklart.

 

 

 

 

När det kom till typsnitt så blev det dock för mycket, puuuh en sån djungel för fröken beslutsångest! Så jag googlade fram kursiva typsnitt så fick Milton peka på den han gillade mest. Väldigt god smak min fyraåring. Nu är den snart läkt och jag är så nöjd ♡

A moment left for evil plans

~inlägget innehåller en reklamlänk~

 

Mitt i småbarnsåren så får man ibland den där kvarten, halvtimmen eller i dagens fall, den heeeela timmen, bara för sig själv. Pappa på jobb, den ena busungen på badäventyr med kusinerna och den andra sussande i vagnen. 

 

 

I vanliga fall springer man till diskhögen, tvätthögen eller leksaksberget mitt på golvet och umgås med det ett tag men idag tog jag tillfälle för något helt annat, en tidning och några böcker.  

 

 

Jag kokade även ihop en massa idéer som behövde antecknas med basta. Så är det med en kreativ hjärna ständigt på högvarv, dyker en vettig idé upp så lär den skrivas ner. 

 

 

Verandan är guld en varm julidag som denna. Vi har funderat många gånger på att glasa in den men så kommer dessa dagar, då man njuter av de ljumma vindarna som svalkar så skönt i skuggan. 

 

 

Sen vaknade skruttan och konstigt nog hinner man ju längta efter de där små högljudda krabaterna på den där knappa timmen. Så bläddrandet i böckerna fortsatte, fast med sällskap nu istället. Här bläddrar vi i den väldigt inpirerande inredningsboken
av Leila Lindholm, den hittar ni här, om ni också vill inspireras. 

 

 

…Det vore visserligen spröjsade öppningsbara fönster, så de ljumma vindarna fortfarande vore välkomna. Underbart, visst? Någongång så.

Småprinsar i trädgården

Denna ljuva, gammelrosa ros har min farmor pysslat om många år innan vi tog över huset och gården. Häromdagen grävde jag och barnen en ny rabatt kring den, bäddade in den med lite ny gjord och gjorde plats för lite kompisar…

…Dessa små prinsar! Visst ser det ut som små prinskronor? Det är frökapslar från en vallmo, som jag fått från mamma. Så häftigt att de blir att se ut såhär när de blommat färdigt, och i dessa småprinsar gömmer sig määängder av små frön som är redo att
sås och bli nya fina vallmos. 

Jag skakade runt prinsarna i byttan och silade ut fröna i en kopp. 

Ner med fröna i backen… och sen vattna! Vattna vattna vattna! 

Clarabella smög förbi och kollade läget. Något ätbart? Nä, då går hon vidare…

Rosen har precis fått sin första lilla blomma, men flera knoppar väntar. Jag hoppas sommarvärmen kommer tillbaka så jag kan bjuda på lite Vallmo och gammelrosa-ros-bilder snart, tror det kommer bli en match made in heaven!