I fredagens lokala tidning (Filipstads tidning) hittar man mig! Jag driver eget företag sen hösten 2019, som formgivare och fick vara med i näringslivsbilagan, där de skrivit så fint om många flitiga entrepenörer i närområdet.
Trots att jag bor i en liten stad är jag lite av en doldis
Det är kul att få frågan att får vara med i ett reportage, eftersom många här på bygden inte vet att jag ens finns, trots att det är en liten ort. Min business är ortsoberoende eftersom allt görs via nätet och då blir det lite så, att många inte vet att man finns och gör.
När Sanna (som skrivit reportaget) var här hemma för att ta bilderna så var vi ute och lekte kurragömma. När hon frågade om hela familjen vill vara med på en bild kommer den minsta lilla linslusen glatt skuttande, men Milton stod lite blygt kvar skakande på huvudet.
Jo du förstår, jag var med i tidningen ganska nyss (när han tävlade i längdskidor) så jag vill nog faktiskt inte vara med denna gång.
Så Minelle fick ”ställa upp” och oj så mallig hon var när tidningen damp ner i brevlådan igår. När jag skulle fota tidningen för att lägga ut här, så slänger hon upp ”Kompis” mitt framför linsen. Kompis fick ju faktiskt inte frågan om att vara med på bild, så nu SKA han vara med på bild. Order från Minelle. Ord och inga visor – här har ni Kompis i – jag menar på – tidningen.
Idag har jag lekt filmstjärna. Jag fick frågan från min kommun att vara med i en film, där jag får berätta om mitt företag, utveckling, drömmar osv. De har en duktig tjej på näringslivsavdelningen som även tidigare gjort så välgjorda filmer på vissa andra lokala företag så det var en självklarhet att delta. Men att stå framför kameran är ju minst sagt ovant. Men en kul grej!
Vi pratade om hur det är att driva företag i en liten stad. Det har aldrig liksom varit ett hinder för mig, oavsett i vilken stad vi (jag & Jack) bott i under åren så har målet alltid varit att flytta tillbaka till vår hemort så snart vi kunde ”sätta bo” någonstans. Och så blev det, som 21 åringar flyttade vi in i Villa Gråbo.
Man får gräva där man står, se möjligheterna och vara påhittig.
Under dessa (snart) 8år har jag hunnit driva 3 företag här på landsbygden. Alla helt olika affärsidéer, men alltid anpassade för att funka, just där jag bor. Nu har jag ett aktivt företag (formgivare) igång sen 3 år tillbaka som jag jobbar heltid med och det passar mig alldeles perfekt, både i livet och geografiskt.
Att jobba hemifrån kräver disciplin och planering. Men nu efter 3år har jag äntligen börjar hitta balansen, för det blir lätt alldeles för mycket när man alltid har jobbet nära till hands.
Första julen med företaget (jul är alltid en högsäsong) så besökte jag akuten, med en kraftig magkatarr. Så lätt att balansera har det inte alltid varit. Man lever och man lär. Om man låter det få ta sin tid och prova sig fram.
Här är mina rutiner för hemmajobb som funkar för mig:
Uppe med tuppen. Att komma igång i tid, jag skjutsar barnen och sen kör jag igång direkt. Så skönt att få jobba oavbrutet och när huset är helt tomt.
Inplanerad promenad. Jag avbryter arbetet efter några timmar för att gå på en kortare, men så välbehövlig promanad. För att få luft och även ”lufta hjärnan” en stund.
Lunch på bestämd tid. Tidigare kunde jag ofta glömma att äta när jag hade mycket på jobbet, man jobbar och jobbar, sen har man plötsligt glömt av att äta. Stressar i sig på 5 min. Därför ställer jag alarm, avbryter arbetet där jag är, för att få i mig mat, i lugn och ro och avsatt minst 20min.
Inget jobb kvällstid. Okej, här fuskar jag ibland. I de allra mest hektiska perioderna tar ofta jag & Jack några jobbkvällar när barnen lagt sig, men till ”vardags” – inget kvällsarbete. Kropp och hjärna måste vila.
Samma gäller inget jobb på helger – så ofta det går iallafall.
Att göra listor. För att inte glömma något och för att få en dagsplan. Så skönt att kunna bocka av arbete.
Bygg vägg. Haha, låter helt galet? Kanske skulle stå ”stäng in dig” i stället. För vi byggde upp väggen med pardörrarna (första bilden i inlägget) för att jag skulle ha mitt egna krypin. Vi delade alltså av rummet. Det gör faktiskt stor skillnad bara att få stänga dörren till sitt jobb. Att när kl är 16 så stänger jag igen, precis som vilket jobb som helst. Sen är det väldigt skönt att kunna behålla pågående jobb-kreativ-process-kaos bakom de stängda dörrarna också.
Vabruari var det ja. Två febriga och snoriga barn + en hög av allahjärtansdag beställningar = mini praktikant. Eller nej, hon är mer av en miniboss. Alltid en liten boss.
Och i sötaste jobbuniformen också, hela familjen har en varsin såklart. Milton förklarade att han har sin som "fintröja" och kan inte använda den vid vardaglig lek minsann, haha lilla storhjärtat. Jag skulle prova Minelles tröja lite
snabbt imorse, för att se så den passade. Sen hade hon den h e l a dagen lång. Varmt? Antagligen. Men ett "NEJE MAMMA!!" Så fort jag gjorda minsta lilla antydan till att ta av den.
Barnen är piggare och alla beställningar blev färdiga i tid, så nu hoppar vi in i helgen, en dag i förtid!
Attans! Jag lovade mig själv att prioritera bloggen men ändå står jag här…. flera dagar senare, eko mellan inläggen….
En av mina senaste verk och personliga favoriter.
Men vet ni vad? Jag har jobbat. Och jobbat och jobbat och jobbat. Jag vill att ni läser det med en positiv ton i era huvuden, för det är så himla kul. Som jag sa till Jack häromdagen, att jag skulle på riktigt kunna jobba 24h om dygnet för att
så fort jag får ”en stund över” (really? Med två barn 😉 så vill jag tillbaka till jobbet igen. Vilket kvitto till mig själv, en highfive att jag tog steget till eget.
Kommande nyheter!
Denna vecka ska jag ut på vift, imorgon väntar jobbmöten x2 och senare i veckan får jag äntligen komma iväg till Formex igen, ser fram emot ännu mer inspirationsboost för att kunna leverera mer produkter. Och en hög med formex-bilder att
presentera på blogge, tjoho!
Nu ska jag färdigställa sista jobben för idag och sen krypa till kojs, godnatt på er!
Villa Gråbo 