Så har hon vart framme med penseln igen, jajamen! Som jag älskar de där färgburkarna med överblivna småskvättar på hyllan ute i snickerboa, för när man får ett kreativt infall så behöver man inte vänta en sekund.
Gammelsponten, som min farmor och farfar satte dit för många många år sedan har fått sig en ny, varm, beige, väldoftande kulör.
Hörnet bredvid kökssoffan, i tre olika kostymer under åren. Alla vackra, men den allra bästa kombon landade vi i till vänster, om ni frågar mig. Jag har länge funderat på att måla om pärlsponten, eftersom jag tyckte att det gråa blev lite kallt, mot den grönblommiga tapeten. Varför jag backat så länge är för att just i detta rum finns det många meter pärlspont, plus några inmålade möbler dessutom, ett storprojekt med andra ord. Men så kom det, kreativa infallet och vips! så sprider den ljuva doften av linoljefärg över hela nedvåningen här hemma. Några meter pärlspont är kvar att måla på andra sidan rummet, men för att citera den kloke Skalman ”skynda, är bland det fulaste ordet jag vet”.
Minns ni mitt tidigare inlägg jag skrev för någon vecka sedan? Om att vi renoverat vårt hem till vårt, men ändå bevarat mycket nostalgi, minnen och själ i huset. Jag fann några fler bilder från när min farmor och farfar bodde här, som jag tycker visar det väldigt bra. Köket är desamma, samma bakbord som farmor alltid knådade och mjölade vid, på det årliga pepparkaksbaket, det lilla ”kryphålet” under diskbänken som var perfekta gömstället för kurragömma går fortfarande utmärkt att klämma in sig i.
Samma kök, men med ny prägel, vår prägel.
Köksstommen är precis den samma som min farmor och farfar satte in någongång på 70-talet, i massivt trä, även beslagen är desamma. Vi har målat om köket i den ljuva, lena, gröna nyansen. Kaklet har bytts ut mot pärlspont och golvet till ett klassiskt skurgolv. Vi gallrade några några skåp längst in i hörnet och byggde hörnskafferi (ytterligare ett prima ställe för kurragömma, tjohej!)
Vi är faktiskt lite malliga över att lyckas balansera renoveringarna på detta sätt, att skapa ett ”nytt rum” men använda väldigt mycket av det vi redan har, ett genomgående mål i alla våra renoveringar här i Villa Gråbo. Nostalgin, ekonomin och miljön är nog mallig även den.
Klockan är strax efter 20 en torsdagkväll, barnen ska duschas, borsta tänderna, det är läggdags. Vi har varit uppe på lekrummet och är i fart påväg neråt för alla kvällsbestyr.
”Ska vi dra lite försiktigt i pärlsponten kanske, bara för att kika hur det ser ut bakom?”
Cirkus 20 minuter senare, med lite för dammiga barn, hund och rum tassade jag ner för att natta barnen medans Jack fortsatte riva pärlspont och murbruk i ett dammoln bland liljekonvaljerna…..Så var visst ett nytt projekt igång här hemma!
Att det fanns en murstock bakom, det visste vi. Men att den visade sig vara så fin hade vi ingen aning om. Klart som tusan att den skulle få dammas fram och få skina igen! Jag älskar kombinationen med murstock + liljekonvalj + golvet, när fint möter fint och fint igen.
Jack blev lika förtjust han, till och med så att vi började diskutera eventuellt sovrumsbyte i framtiden. Kanske lagomt tills Milton inte tycker att liljekonvaljer är festligt att ha på väggarna längre, tror det tar desto längre tid innan mamman tröttnar på de vita klockorna. Då bygger vi gärna en balkong där fönstren är (ja, jag kan ha råkat låna lite väl mycket plats åt mina blommor på fönsterbrädet, men de behöver vårljuset nu) också, så att vi får magisk utsikt över vattnet. Men det är i framtiden det, planer och drömmar hinner slipas.
Sängen som Lovsson sitter på är en gammal goding som vi fick ta över från min kära svärmors sommarstuga, den har stått många många år i lekstugan ute på sommarstället. Den visade sig passa perfekt i sovalkoven. Nu letar vi bara efter passande madrass, för att kunna ha den perfekta dagbädden att mysa i. Lådan under är så fiffig att man kan veckla ut till en extrasäng om man vill, eller som förvaring av en lång bilbana.
Murstocken ska putsas till lite, mer damm ska skuras och inte minst – mer tidig vårsol ska lapas, för den är helt otrolig i detta rum.
Ibland kan jag finula och fundera på om vi var lite för snabba med att renovera här hemma. Renoverade vi bort nostalgin? Känslan av farmor och farfar, som bodde här innan. Men så snubblade jag över dessa bilder. De är fotade precis innan vi flyttade in, när jag och Jack strosade runt, fantiserade och drömde om hur vi skulle inreda när vi bara några veckor senare skulle få tillträde.
Nostalgin finns kvar, det är så tydligt samma hus fortfarande, men nu vårt hem. Jag hade inte trivts lika bra om vi inte gjort dessa förändringar på hemmet som vi gjort, det hade liksom legat och skavt, eftersom det tidigare inte var vår stil alls. Men en underbar känsla att ha dessa bilder bevarade, både för att kunna se förändringen vi gjort och för att titta tillbaka och bli lite varm i magen av nostalgi.
Tänk att det är vårt hem. Tänk att vi fick tillfälle att ta över min farmor och farfars hus, det huset. Ett helt hus och gård att rå om.
Fortfarande ett nyp-i-armen-moment i livet.
Tänk att det gått flera generationer i den trappen. Att min pappa kom springandes nerför den trappen varje morgon som barn, efter en natts sömn i det rum som nu tillhör min son. Den trapp som jag, min bror och mina kusiner sprang och lekte i, som vi ivrigt traskade runt i väntan på att få öppna alla julklappar som låg utspridda runt granen, på just den där chiliröda heltäckningsmattan på hela övervåningen. Nostalgin finns kvar, t.om den där chiliröda mattan, fast nu bevarad under ett robust, vackert trägolv. Minnena finns kvar.
Ser ni hörnet på soffan där? Det är mitt, Jack och Loves favorithörn, vi armbågas varje kväll ungefär runt 21-tiden, för att få just den platsen, allra längst in i hörnet. Barnen har än så länge inte riktigt förstått vilken fantastisk plätt det är, så de tar lika glatt en plats upp o ner på golvet eller ibland tar de sig t.om. friheten att sitta på bordet. Vart ni vill, bara inte hörnan (skämt o sido).
Men varje vecka, på fredags och lördagskvällarna blivit man påmind om det stora bekymret med just den platsen. När popcornen, chokladen, Cola zeron och djungelvrålen plockas fram så sitter man plötsligt alldeles för långt från soffbordet. Aaaaalldeles för långt och alldeles för beige soffa för att ha det stående i soffan. Och vem orkar göra sig besväret att träna magmusklerna och samtidigt lämna sin uppvärmda plats varje gång man vill kasta in ett nytt popcorn i munnen? nä, ni ser då inte mig göra det iallafall (skämt o sido igen, med en viss sanning…)
Med det världsstora bekymret föddes idén ”snackshyllan” som nu fått ta plats i hörnet. Den blev inte bara oerhört praktiskt, utan även makalöst läcker, i sina frästa kanter och kurviga konsoler, visst?
När det kommer till min kärlek för popcorn och choklad så kan jag titulera mig som världsmästare på problemlösning
Praktiskt och snyggt är helt klart bland topp tre i enastående kombinationer.
Kostade oss dessutom 0:- eftersom Jack fräste till en snygg kant på en överbliven planka och jag målade om konsolerna som blev över från vårt hyllbygge i sovrummet. Och färgen, även den ”överbliven” från vår köksrenovering.
Så ja, nu vässas armbågarna ytterligare, favoritplatsen 2.0 har aldrig varit mer eftertraktad, haha.
Varning för ett snäpp skrävleri, men oj vad jag älskar vårt gröna, platsbyggda, gammaldags hörnskafferi. I så många år drömde jag om just det, men vi fick klura inte bara en, två eller tre gånger på hur vi skulle få till det i vårt långsmala kök.
Kan vid första anblick se litet ut, men det visar sig rymma både mjöl, kryddor, hundmat och godis i mängder. Till och med kurragömmande-barn (och vuxna). Hyllplanken är gjorda av överblivna golvplank i furu och träkonsoler. Prydda med hyllspets. Lampan är lilla bebis-Miltons gamla fönsterlampa som prydde hans fönster i sin babyblå nyans, när den lilla bebisen växte sig till en skolkille ville han byta ut den och mamman var snabb med att återbruka den med lite sprayfärg och istället låta den bli den perfekta skafferilampan i sin vackra tygklädda sladd.
Den höga tröskeln var min kära mans idé och det är en av de detaljer jag gillar allra mest med skafferiet. Att man liksom får kliva in i skafferiet, känns mer trovärdigt gammaldags då tycker jag. Utrymmet på golvet är guldvärt, så många potatissäckar, pepparkaksburkar och saftflaskor som ryms där.
Glasburkar är perfekt att fylla med torrvaror och det blir så snyggt. Jag har under flera år samlat på mig ärvda och loppade glasburkar och flaskor. Jag har använt mig av dymoettiketter för att enkelt märka upp burkarna.
Här är några bilder från vårt bygge. Vi mätte upp och provade oss fram till rätt storlek med hjälp av eltejp på golvet (bild 1 & 3) Det var på så sätt även lättare att se hur vi skulle få till den lilla (men ack så viktiga) vinkeln snyggt. Vinkeln var viktig, för att det inte bara skulle kännas som ett klumpigt, fyrkantigt skåp vi ställt dit. På bild två har vi reglat upp och satt in det lilla fönstret (överljus) som tidigare satt i vårt gamla dass. Fönstret kom fram som en otroligt tjusig detalj när resten av skafferiets utsida blev grönt, visst?
Året 2023 har precis startat och jag tänkte börja med att göra ett stort inlägg om vårt största byggprojekt under året vi precis placerat i minnesasken, året 2022.
I somras påbörjade vi ett efterlängtat drömprojekt – Punschveranda. Ända sen vi flyttade in så har vi pratat om att hålla span efter passande fönster att använda för att glasa in och isolera vår nuvarande altan (som tidigare hade skjutdörrar och fönsterpartier i glas men med passformen sisodär). Punschverandan är verkligen vår lyckolott för i somras lyckades vi springa på ett parti träfönster med spröjs och ett par rejäla pardörrar i massivt trä, lokalt snickrade på ett litet snickeri i Mora för en oförskämt rimlig peng.
Så vad var det att vänta på? Fram med hammare och spik, dags att snickra!
Det snickrades dag som natt (med undantag för lite sommarlovspåhitt med barnen). Jag älskar när vi har gemensamma hem och hus-projekt tillsammans, det är bland det mysigaste nånsin, att få slå våra kloka huvuden ihop och rusta långt in på natten efter att barnen lagt sig. På bilden ovan var vi halvvägs igenom montering av fönster. Ni ser där fönstren sitter längst in till höger? där satt det tidigare en skjutdörr, men vi reglade istället upp en vägg och satte in fönstren. Vi ville endast ha en central öppning fram på punschverandan, för att kunna möblera med både matsalsbord och soffa på insidan.
När samtliga fönster var på plats var det dags för isolering av golv – underifrån. Eftersom man aldrig vet vad allt fyll (sand och sten som legat där i över 25 år) kan innehålla och med en man som haft öppna sår ständigt i princip i 2 år (sviter efter operationer) så var det rymddräkt, munskydd och skyddsglasögon på som gällde! Efter 18 skottkärror fyll bortskyfflat och isolering på plats så var det helt klart värt ett litet glädjeskutt.
En syn och lyckad kombo jag längtar efter att få se till sommaren igen, blommande rosor och spröjsade fönster. Jag har målat varenda fönster, både in och utsida med en liten liten pensel, fasligt pillrigt på en hög nivå, men så värt det. Mysigt gröna på utsidan och fräscht vita på insidan.
Älskade kissemiss, ser ni den nyfikna, mitt i byggkaoset? Minns så väl i somras när jag och Jack ägnade en hel dag till att snickra ihop just denna vägg och vi båda lade märke till att Clara hela tiden låg väldigt still, precis i buskarna intill oss, i skuggan. Magkänslan sa att något var tokigt, vilket visade sig sen stämma helt rätt. Det blev paus i bygget för veterinärbesök och vi fick åka hem utan vår älskade katt. Hela familjen vart alldeles sorgset låga i flera dagar efter och bygget fick stå still några dagar, för att vi istället hittade på lite plåstra-om-sorgen-uppmuntrande-utflykt med barnen.
Tur vi fick låna en annan liten fyrbent kompis (mina föräldrars fralla Lexi) då och då under sommaren, som kunde agera byggherre, eller (herrinna?) ett otroligt mysigt sällskap att snubbla över och gosa med. I slutet av sommaren kom de vackra pardörrarna på plats, de allra sista plankorna målades och snickarglädjen kom på plats. Vi såg målet framför oss!
Ända in på sena hösten tillbringade vi varje middag och ledig minut inne på punschen. I slutet av sommaren tog även en ny pälsklädd vän plats i Villa Gråbo, vår alldeles egna lilla vovvsing Love kom och förgyllde vår vardag. Även han förälskad i punschen, som ni kan se. Speciellt utsikten.
Att isolera och byta tak är sista lilla pusselbiten för att vi ska kunna vistas där även vintertid, men det hanns inte med under hösten 2022. När vi nu till nyårsafton skrev vår årliga tradition, en lista på saker vi önskar uppleva eller göra under kommande år skrev Milton en punkt: Ha filmmys i punschverandan. Resten av familjen skrev under på den punkten, vi längtar efter att få flytta in en soffgrupp och mysa där tillsammans med popcorn, en film och sömntrötta barn i knät. Så min och Jacks prioriterade punkt under 2023 blir att fixa taket på punschen. Jag tänker därför att det blir en fortsättning på detta inlägg, med bilder och beskrivning på insidan av bygget, när det står helt färdigt.
Titta, de där regntrista höstdagarna jag skulle ägna åt att måla resulterade i ett grönt kök och betydligt mycket mer hemtrevnad än innan om ni frågar mig. Det är ju något med färg, som gör att saker ser lite mer genomarbetat, personligt och mysigt ut, tycker jag. Och att just grön är en av favoriterna vet vi ju sen innan.
Före och Efter
Vi hade kvar tapet av vitsippeängen som vi klädde väggarna med i vardagsrummet förra hösten. Färgerna stämde så fint överens med köket och vi är ju så ofantligt nöjda med vardagsrummet efter att vi renoverade där, så vi bestämde oss för att smacka upp resten av vitsipporna även i köket. Tyckte det blev fint att rummen som gränsar till varandra fick en slags samhörighet fast det också är helt separata rum.
Jag vet, jag sa ju att jag skulle måla köket en gråtrist blaskiga i januari. Men november blev allt för mörk, trist och tråkig. Den där färgburken med linoljefärg stod ju ändå där och väntade och jag tänkte att om jag vill ha ett extra mysigt kök till jul så är det ju isåfall nu jag bör sätta fart. Nu, så jag i lugn och ro kan julpynta och bara njuta, hela december lång. Med ett grönt kök. Såhär i efterhand tänker man:
Varför väntade vi så länge?
Nejmen alltså titta på köket! Titta så opersonlig och tråkigt vi levde i det vita? Så många års velande och betänketid och så känns det så självklart när det nu står där i grön kostym. Ser ni hur fint lillfönstret på skafferiet kom fram nu? Det är helt klart mer oss nu och sådär hemtrevligt ombonat torparkök som vi önskar här hemma. Den beiga på pärlsponten ovanför diskbänken harmoniera sådär helt lyckligt skuttande bra tillsammans med den ljuva gröna.
Nu ska jag inte bli allt för skrytig, för det är faktiskt fortfarande två skåpluckor som ska upp på andra sidan av köket. De ligger i skrivande stund på tork. För enkelt har det inte varit, det där med linoljefärg. Med tre dygns torktid på varje lager har mitt otåliga jag verkligen fått tygla mig. Men färgen i övrig är ljuvlig. Jag lovar en helhetsbild när hela köket är helt färdigt.
Barnens gemensamma rum på nedervåningen. En mjuk oas. Jag gillar verkligen hur det förvandlats genom åren till att nu, landa i någon slags harmoniskt och mjukt intryck. Mjukt och varmt åt fötterna, med en säng som funkar både för snarkar och som koja.
Samma vy, fast för 6…7 år sedan! Då var det lille lille Miltons rum. Gillade verkligen det också, men hemmet följer liksom med livet och dess utveckling. Så bebisrummet i himmelblått har nu trollats fram till ett mjukt syskonrum med plats för både lek och en god natts sömn.
Jaja, säga vad man vill om insta-vänliga-beiga barnrum, men barnen fyller det med både färgglada leksaker och färgstarka fantasier.
Tro mig, såhär städat är det nästan aldrig, bara en dag som denna, när barnen var på förskolan och skolan.
Samma hörn, olika sängar. Jag kom aldrig överens med den blåa väggen. Det var absolut ett nybörjarmisstag att lita på den där lilla fyrkanten i en färgbroschyr, den höll inte alls det den lovade. Men idag, säng från golv till tak, så mycket bättre.
Idag, för exakt ett år sedan. Mitt i sängbygget. Mitt i livet. Mitt i en sjukskrivning. Med en färgburk på en duschpall. Så nyss men ändå så längesedan. Den där duschpallen idag ett minne blott. Mannen friskare än någonsin. Sängen så uppskattad. Rummet likaså. Barn nöjda. Föräldrar nöjda.
Villa Gråbo 