Är trädgårdsintresset genetiskt eller är det bara ett intresse som kommer med åldern tro? Hur som helst, att från några små fjuttiga frön få trädgårdsbuketter ända in i oktober och gurkan kirrad till tacosen varje fredag i flera månader framöver är något som verkligen passar min livstil, gammal som ung, ärvda grönskande fingrar eller ej.
Vissa skördade blommor och andra var mer intresserad av att dricka vatten både ur dammen och vattenkannorna, men gott sällskap i vart fall ♡
I slutet av augusti och september är trädgården som mest trollsk. Det där lummiga, mysiga. Gräskanten runt dammen har växt sig lång, yvig och lagt sig vilande över stenkanten. Blommorna är långa och Dahliorna buskiga. Ur de små växthuset slingrar sig gurkplantan ut från den gläntande dörren. I det andra har tomatplantan växt sig stor att tomaterna trycker mot det fuktiga spröjsade glaset.
Och de där magiska skatterna som dyker upp. Blommande rosenskära, de hade jag minsann inte sått där, men ack så välkomna. Bladen på träd och buskar börjar skifta i både eldrött, orange och gult. Trädgården är varmblodig och kanske vackrare än någonsin.
Rosor må nog vara den kändaste sortens blomma, skulle jag tro va. Av en helt förklarlig anledning. De ses oftast som romantiska, vackra och eleganta. Inte konstigt att de fått bli fler och fler här hemma på vår gård.
Löjligt nöjd är jag med idén om att skapa ett skuggande rostak till hönsen. Ibland är det många faktorer som spelar in för att idéerna man har faktiskt ska bli lika bra som i tanken. I detta fall moder jord, den faktorer som man oftast inte har så mycket att säga till om. Men titta så bra det faktiskt blev.
Tänker tillbaka på det provisoriska taket i form av ett solblekt parasoll, som vi hade den heta sommaren 2018, när vi precis blivit hönsägare. Jag föredrar helt klart grönskande tak, om jag säger så.
Senaste tillskottet i ros(ö)familjen är denna ljuva New dawn, som vi planterade i slutet av sommaren 2021. Sakta men säkert börjar den också känna sig som hemma och bli mindre blygsam, för nu blommar den också minsann. Nästa sommar hoppas jag kunna ta en kaffekopp bredvid en ljusrosa rosblommande snickerbosvägg. Bara den vågar ta för sig lite mer.
Det hela började med en liten solcellsdriven fontän som barnen fick av sin farmor och farfar. Det fick liksom bli startskottet för det där dammbygget som vi länge grunnat på. Allra första sommarlovsdagen satt jag där på en av de vita stolarna och tittade på hur barnen lekte med en hink vatten och fontänen som stänkte vatten åt alla håll och konstaterade att hinken var alldeles för liten.
Klick! En bro beställdes och bygget var igång.
När bron levererades så började vi placera ut sten, för att känna av hur stor vi ville att dammen skulle bli och vilken form som skulle göra sig fin där.
Vi ville att dammen skulle synas både från insidan av växthuset (vi har en liten fikaplats även där inne) och såklart framför det lilla cafésetet utanför växthuset, för att kunna sitta där och njuta av lite porlande vatten.
Nu var det bara att hugga tag i en varsin spade och gräva!
Vi grävde, mätte med tumstock, grävde, mätte… Vi köpte en tjock gummiduk (som egentligen används till tak. Det finns många varianter av dammdukar om man googlar runt) och provade att lägga i den i hålet efter att vi grävt en bit ned, då tyckte vi att det blev lite tydligare hur grund/djup den kändes och vi kände då att vi ville gräva ytterligare lite djupare. Hugga tag i spaden igen!
När vi fått det djup vi önskade så lade vi i duken och fyllde i några centimeters djupt vatten för att få lite tyngd, då var det lättare att trycka och jämna ut ojämnheterna i botten av duken. När duken var på plats fyllde vi på mer vatten. Sen klippte jag bort spill i kanterna men behöll ca 20cm överflödig duk hela vägen runt om.
Varma byggdagar kräver svalkande fotbad
För att få duken att ligga extra still och dessutom få en snygg kant (dölja den), så lade vi på lite större stenar hela vägen runt dammen, på dukens kanter. Vi fortsatte sen att lägga så mycket sten vi kunde kring både kanter och i botten, för att dölja duken och för att det blev riktigt fint med stenar i olika storlekar och färger.
Sen kom den stora dagen, vi skulle åka till fiskaffären för att köpa nya hyresgäster till dammen! Slöjstjärt (en typ av guldfisk) heter sorten och de skulle vara perfekta att ha i damm (vi rådfrågade personalen). Man vänjer in de i vattnet genom att lägga ner påsen ( som de fraktades från affären i) i dammen, sen efter en stund börjar man successivt fylla på med det vattnet man har i dammen, ner i påsen, för att vänja in de i klimatet, innan man släpper ut de helt och hållet i dammen. Rådfråga personalen på plats för exakta instruktioner, om ni planerar att köpa fiskar.
De heter Lasse, Maja, Markus & Martinus. Döpta efter mästerdetektiver och sångfåglar, ni vet.
Vi kommer att ta in våra fiskar i akvarium under vintern, då vi valde att inte gräva vår damm så djup (ska man övervintra fisk får det inte bottenfrysa). Vi var lite oroliga över vår katt, men hon har varit fram och kikat på fiskarna och sen inte brytt sig om de överhuvudtaget, så vi hoppas verkligen att det fortsätter så.
Det blev så otroligt mysigt. Att en liten plätt med vatten kunde göra sån stor skillnad på hela trädgården. Otroligt rofyllt att sätta sig hos fiskarna och bara titta på de, samtidigt som man hör lite porlande vatten från fontänen.
Några blommor har jag planterat kring dammen och fler ska det bli. Gärna lite som kommer att klättra i bron och något som hänger över både stenkant och vattnet lite.
Vår damm är ca 40-45 cm djup. Vi hade både djur och barn i åtanke när vi skulle bygga damm. Barnen älskar dammen, traskar runt på bron och kollar till fiskarna flera gånger om dagen. De får dock aldrig vara själva där, trots att den är grund, vatten är alltid vatten.
Sen kommer näcken på besök ibland. Haha, den galningen. Barnen såg först inte vem denna ”Näcken” var på bild och var väldigt fascinerande över att jag lyckats fånga honom på bild.
Om fiskarna var i dammen även de när bilden togs? Japp! Om de var nyfikna på ”Näcken” Japp! Men jag lovar, varken djur eller människor kom till skada under photoshooten, haha!
Tänk att flytta ut ett bord och två stolar kan vara lite av ett vardagsäventyr med barn. En av många fina sidor att ta efter hos barn, att det lilla i vardagen kan i det stora hela göra stor skillnad på livet. Barn är väldigt tacksamma. Och äventyrliga, smått som stort.
Kom, vi tar en fika i trädgården!
Bara meningen innefattar ”fika” så är de inte sena på att haka på, mina barn. Men lite extra spännande blev det på en helt ny plats. En solig sådan, med sjöutsikt.
Cafésetet har fått stå kvar där, tänker att det absolut kan bli flera tillfällen just där. Alldeles perfekt nu, innan det blir alldeles för varmt för att sitta mitt i solen. Då flyttar vi in ett snäpp – till växthuset, där är det varmt men iallafall skugga om man sitter på ena sidan av växthuset.
Hej hej Spexarn! Medans Milton ofta skippar att vara med på bild helt och hållet nuförtiden, så tar Minelle istället tillfälle i akt. Gärna med någon fin grimasch eller gest. och alltid med favoritgummistövlarna på.
När någon frågar om man vill ha ett växthus, då säger man inte nej, visst är det väl en oskriven regel? Det spelar ingen roll om man har två sedan innan. Det var en självklarhet när svärföräldrarna frågade om vi ville ta över deras lilla miniväxthus. Jaaaa, mera odling!
I detta kvällsljus kan ju ingen vantrivas. Plantorna lär växa, gro och trivas gott om våren och sommaren fortsätter likt påskvädret.
Såhär såg det ut tidigare idag, så underbart att kunna göra trädgårdsarbete i t-shirt och solbrillor, för vissa coolingar.
Vi började med att mäta, vi ville att odlingsytan skulle bli lika lång som växthuset och en gräsklippelängd ifrån själva växthuset. Med det röda snöret markerade vi upp, så att stenarna kunde läggas på en rak linje.
Sen återanvände vi både jorden och skarnet från den tidigare odlingsytan som vi hade vårt egna miniväxthus på (ett precis likadant som vi fick av svärisarna, som vi hade på ett annat ställe i trädgården). Den nya ytan blev lite större än den tidigare, så vi kommer att även behöva bättra på med ytterligare lite mer skarn och jord.
Som underlag tog vi vanlig papp på rulle, jag vet inte om det egentligen är den allra bästa grunden? Kanske kommer ogräset trivas där ändå, kanske sjunker skarnet ner efter något år, men vi testar. Vi hade massor av överbliven papp kvar, så då kändes det passande att använda det.
Barnen älskade att få vara med och hjälpa till att både vattna och skörda förra sommaren (och vi alla minns väl Miltons egna pelargon som luktade Coca cola och som han tittade till säkert 5ggr per dag), så jag tänker att växthusen och pallkragen kommer ju bli perfekta, kanske blir det lite av deras alldeles egna ansvarsområden, det skulle de nog gilla.
Nu ska pallkragarna även målas i samma gröna nyans som växthuset, sen är det bara den stora frågan kvar – vad ska vi odla? Tacogurka i ett av växthusen iallafall, det har Milton paxat.
Höstens allra finaste tid är så kort och så skör. Det allra minsta blåsväder en natt kan dra med sig allt det vackra. Ett alldeles för hårt regn likaså.
Men visst är det väl vackert, när hösten är eldig?
Pelargonerna har gått på vintervila, sköra rosrötter bäddats in i granris och dahlior grävts upp. Nu börjar planeringen inför jul. Vart ska slingorna sättas upp, gran placeras och tomtar titta fram? Än åker de inte fram, men som vanligt – planeringen är halva nöjet!
Förra hösten upptäckte jag fenomenet höstlök. Något som jag själv aldrig testat innan. Jag köpte ett gäng tulpanlökar på vår lokala marknad, jag och barnen petade ner de lite här och var i rabatterna (tips på roligt och enkelt trädgårdspyssel med barnen!).
Till en början tänkte jag att mitt tålamod och ivrighet absolut inte skulle harmoniera med höstlökar, jag menar – ska jag peta ner de och sen behöva vänta en heeeel vinter?….
Men det är ju just den charmen som gör det så mysigt, att nästan glömma bort dem under vintern för att sen tidigt till våren – glädjas av trädgårdens allra första livstecken, i form av glada färgklickar i den annars ganska gråa trädgården.
Så när jag besökte storstan häromdagen och det råkade vara ”tag 5 betala för 4” på Plantagen ja då gick jag loss! Nu vet jag ju bättre, att den där vinter går ganska fort ändå och att de där allra första färgklickarna i rabatten är riktigt guld när man längtar efter att få sätta igång sätter blom- och odlarsäsongen.
Dessa tror och hoppas jag verkligen håller vad de lovar på förpackningen ”perfect match” en riktig sockervaddsblandning med pasteller!
Tulipa Angelique – som sägs vara vita när de börjar blomma i april, som sedan sakta övergår till rosa.
Fransiga tulpaner finns med i mina samling sedan innan, men pionformade var ju såklart tvungen att ingå i gänget även de. Nu är dessa raringar nerpåtade lite här och var, både i rabatter och gräsmattan. Jag hoppas kunna bjuda er på massor av färgsprakande trädgårdsbilder till våren!
Sommaren 2021 har passerat. Så fin den var och så fort den gick. Under den gångna veckan åkte de gamla ullsockorna på i stövlarna när jag skulle ge mig ut i trädgårdslandet. Förmiddagstempen är inte allt för skrytsam längre. Tur att solen iallafall ger oss en mjuk övergång från sommar till höst.
Nu passar vi på, innan frosten kidnappar allt.
Det är ju den där tiden nu, där varje natt är lite av en chansning. Lever blommorna när jag tittar ut imorgon? Frosten är bara kring hörnet. Därför är skördetiden verkligen ett faktum.
Vi gick från helt orutinerade, total-misslyckade morotsodlare förra året. Både utan växthus (det stod klart förra sensommaren så vi han aldrig odla i det) och endast med en liten pluttig pallkrage, fylld av meterhögt ogräs som totaltmosat varenda morotshopp. Från det – till detta årets odlarsuccé!
Så lite skrytsamt var jag tvungen att föreviga morotsknippet!
Och än har vi inte skördat allt. Några morötter fick sitta kvar lite lite till, för att växa sig ännu större och så småningom göra sig ännu smarrigare som kokta, med lite smör och salt till. Och som vi har ätit egenodlat potatis under hela sommaren, total braksuccé!
Så vad kan vi lära oss av detta då? Att alla är nybörjare någongång, att man lär sig av sina misstag, att det tåls att prova även om man inte har någon aning om hur det kan te sig, att det mesta är bara en googling bort, att ett stort växthus och ett trädgårdsland skapar ett otroligt trädgårds/odlarintresse som man inte ens kunde ana att man hade inom sig OCH – att så morötter med såband!!!
Ja, det är den stora anledningen till årets morotsuccé – såband. Dels var det väldigt enkelt att plantera tillsammans med barnen, bara att peta ner ett lite band fyllt av frön och sen dutta över lite jord. Sen är det även betydligt enklare att skilja på ogräs och morotsblast som kikar upp ur jorden, eftersom morötterna växer på en perfekt rak rand med såband.
Till våren planeras att gräva ett ännu större trädgårdsland och kanske även bygge av jordkällare, för tänk vad roligt det vore att kunna skörda så att man kan förvara det även under vintern och njuta av egenodlat även till jul!
Dessa bilder tog jag en sommarkväll i början av Juni. Sen dess har potatisblasten hunnit skjuta till höjden, den gamla hästvagnen (i bakgrunden) har fått sig fina blommor och jordhögen (även den i bakgrunden) har istället spadats ut i diverse rabatter här hemma. Juni har växt fram, i kapp med grönskan och alldeles snart har den första sommarmånaden redan swishat förbi.
Men den låga kvällssolen och det fantastiska ljuset, det är fortfarande densamma, sicken tur vi har som får njuta av den ett bra tag till.
För ungefär en vecka sedan hade vi besök av stylist och fotograf som fotade varje hörn av vårt hem under en hel dag, för kommande reportage i ett stort inredningsmagasin. En rolig erfarenhet och ett roligt sätt att få se sitt hem med lite nya ögon. Dels hur mycket vi faktiskt jobbat och renoverat med det, just för att få våran prägel och vårt hem, samt att få se vilka hörn som andra tycker är lite extra fina. Själva reportaget kommer att dröja, eftersom de är så välplanerat de jobbar de stora magasinen, ca ett års förplanering innan publicering, men då har vi något gott att vänta på!
Något annat gott som vi har väntat på, är vår allra fösta potatis vi satte i våras, som alldeles strax är redo att skördas! Tänk vad mallig man kan bli av lite framgång i trädgårdslandet. Jag tjuvkikade under blasten igår och visst fanns det väl småpotatis där, som snart ska skördas!
Att Abborrberget och Villa Gråbo är vår plats på jorden, det råder det inga som helst tvivel om. Det är för alltid hemma. Här vi spenderar allra mest tid och här vi njuter av att leva. Därför känns det som vi gjort en av våra allra bästa investeringar under helgen. Vi har utökat vår gärdesgård med ytterligare några meter på gården. Det blev så fint.
Tänk att något så snyggt också kan vara underhållsfritt och hållbart. Jag har tänk att vi ska hålla ihop, gärdesgården och vi, tills vi blir över 100 år gamla!
Jag drar direkt paralleller till Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn. Jag gillar det verkligen.
Det lilla potatislandet och odlingsbädden vi nyss gjort blev väldigt mycket mysigare med gärdesgården tätt intill. Som ett njutbart litet krypin, som snart tar sällskap av massor av grönska och ätbart.
Eftersom vi bor uppe som på en högslätt (vi bor ju som sagt på ett berg) med gamla järnvägen strax nedanför så är det skönt att ha ett ordentligt skydd för den branta slänten ner till gamla banvallen. Samtidigt som det inte skymmer utsikten. Den lite glesa häcken som stod här innan var gav inte de bästa garantier när barnen kommer på fyrhjulingar, cyklar och allt som kan tänkas att vara otäckt att rulla nedför med.
Villa Gråbo 