I väntan på att få gå lös på julpyntslådan, så kommer Halloween som en liten räddning. Att med lite pynt och maskerad distraheras lite i oktober/novembermörkret. Ni minns ju kvastparkeringen i tidigare inlägg (klicka här för att se) men så även lite pynt i form av pumpor, spöke, spindelnät och i år lägger vi även till – flygande ljus!
Med några tomma toarullar, limpistol, fiskelina, sprayfärg och batteriljus skapade jag och barnen lite ”magiska ljus” ovanför pumphyllan som vi placerat i vardagsrummet.
Vem har varit ute och fiskat?
Ropade Jack som fick syn på metspöt i hallen, efter vår pysselstund.
Jodå, storfiskarna var vi, men ljus var det enda vi fått på kroken, just den gången.
Man kan ju även spraya de svarta om man vill ha de extra läskiga, eller kanske måla själva ”stearinrinningarna” med röd färg, för att få mer ”halloweentouch” på de. Våra flygande ljus valde vi att ha vita, för att kunna låta de landa på marken till jul och återanvändas som en liten grupp tillsammans med lite granris, röda äpplen och eventuellt någon liten tomtenisse bredvid.
Nu har jag gått skattjakt i kattvinden igen och plockat fram de halloweenpynt jag hunnit glömma bort att de ens existerade sen förr året. Så nu har jag pyntat verandatrappen lite smått. Minns ni te.x. kvasten/välkomstskylten jag gjorde förr året?
Jag ska fortsätta min skattjakt någon dag, tänkte försöka finna det spindelnät jag har för mig att jag ska ha någonstans, så ska barnen få gå loss och spinna verandan full, lite närmre halloweenhelgen. Kanske får det häxorna att känna sig lite mer hemmastadda.
Välkomna, ni kan ställa kvasten här så hänger jag av hatten åt er. Är skorna leriga efter flygturen så häng de gärna på tork.
Inte bara ett välkomnande på kvasten, nämligen även en hänvisning till parkering för kvastarna, när häxor kommer på besök. Det kan ju bli trångt annars. Detta pysslade jag ihop med av bladning ihopkok med grejer jag hade hemma. En krokig pinne från skogen, listrester från något bygge, hobbylack och snöre. Sen plockade jag mig en bukett torrt gräs och band fast, i princip. Lätt som en plätt och något att ställa fram varje halloween. Jag kastar och byter ut gräset varje år, är rädd för att mössen anordnar storparty i kattvinden annars.
Om ni vill göra er en egen så kommer en lite mer utförlig beskrivning här: (tagga mig gärna @ villagrabo, om ni gör en, skulle vara så kul att få se era parkeringar)
Du behöver:
en lång pinne
Träbitar (jag använde rester från överblivna lister)
Bets (om man vill ha nyans på träbitarna)
Färg till texten
Natursnöre
Hö / torrt gräs
Skruv
Såhär gör du:
Såga till träbitarna, betsa de i önskad nyans om du vill.
Skruva fast de på pinnen.
Skriv/måla dit texten.
Plocka torrt gräs/hö och knyt fast det längst ner på pinnen.
Jag kan skylla på en hittills alldeles för vacker höst, vore ett lyxproblem helt klart… för i somras pratade jag om att jag skulle ägna alla regniga höstdagar åt att måla om kök.
Ingen lucka är ännu målad.
Och visst har vi skämts bort med soliga dagar som man istället valt att spendera utomhus, men också bristen på tid, ork och ekonomi har satt käppar i hjulet. Ännu en längre sjukskrivning (den tredje på mindre än 2 år) av min man gjorde så att vårt pågående projekt – punschveranda sattes på paus. Den som skulle färdigställas innan vi påbörjade målning av kök. Vi fortsätter sikta på att fira jul i punchen, med stora julstjärnor som pryder de spröjsade fönstren, en ståtlig, stor och stämningsfullt prydd julgran och julmiddag uppdukad på vårt gustavianska långbord.
Vi hoppas. Det är i det stora hela taket som är kvar. Det ska isoleras och läggas ny plåt på. Då om någongång behöver vi ju faktiskt fint väder. Men mer om punschrenoveringen i ett eget inlägg. Nu fokus på kök. För visst är det halva nöjet med renovering? Planering, moodboards och visioner. Vi vill alltså måla om köket i en varm, ombonad linoljegrön. Antikgrön, den ljusare varianten av exemplen på bilderna. Och väggar i en mjuk beige.
Visst kan ni föreställa er harmonin som skulle uppstå?
Beställde hem två olika små färgprover i linoljefärg, men föll pladask för just antikgrön. Så behaglig kulör. Att måla med just linoljefärg blir en ny och spännande upplevelse. Känns liksom hållbart och härligt att måla med. Tänker att följa Lovisa Furubos guide till punkt och pricka bör inte bli annat än succé.
Antikgrön linoljefärg från Ottosson färgmakeri, Mässingbeslag och skafferiskylt från sekelskifte.
Våra beslag är i mässing, en perfect match med antikgrön. Många redskap och trägolvet är i detta ljusa träslag. Mmmmm, ljuvligt tillsammans. Målbild får bli att klicka hem skafferiskylten och vredbeslaget till skafferidörren när allt är färdigmålat, som pricken över i. Ska vi sätta upp ett nytt mål? Är det kanske linolja jag ska ägna de långa, mörka, januaridagarna åt? Ja så får de baskemej bli!
Älskar hela konceptet med temadagar, speciellt när de innehåller ett ypperligt tillfälle för en extra fika. Jag ska erkänna, jag hade rotat fram de färdigköpta bullarna i fryslådan, tinat de i micron, på sin höjd hade jag hade svängt förbi ICA och köpt med en påse butiksgräddade hem.
Men så är jag gift med en väldigt huslig man. Oja, en keeper förstår ni. Av många anledningar såklart, att han väljer att baka bullar med sin son är helt klart en. Jag, fikanörden själv och min (minst lika mycket fikanörd) dotter tackade inte direkt nej till en afterwork/afterförskola-fika.
Och så förvandlas de till små smaklösa isfläckar, de där tidigare påtänkta frysbullarna, så fort ugnen öppnas. Doften av ugnsvarma, nygräddade kanelbullar. Doften av riktig barndomsfika, nostalgi. Inget i världen slår hembakat.
Visst tar vi väl även lite mer bullar sen, till kvällsmat?
Det förslaget gav nog Jack titeln ”dad of the year”, ännu en gång ♡
Är trädgårdsintresset genetiskt eller är det bara ett intresse som kommer med åldern tro? Hur som helst, att från några små fjuttiga frön få trädgårdsbuketter ända in i oktober och gurkan kirrad till tacosen varje fredag i flera månader framöver är något som verkligen passar min livstil, gammal som ung, ärvda grönskande fingrar eller ej.
Vissa skördade blommor och andra var mer intresserad av att dricka vatten både ur dammen och vattenkannorna, men gott sällskap i vart fall ♡
I slutet av augusti och september är trädgården som mest trollsk. Det där lummiga, mysiga. Gräskanten runt dammen har växt sig lång, yvig och lagt sig vilande över stenkanten. Blommorna är långa och Dahliorna buskiga. Ur de små växthuset slingrar sig gurkplantan ut från den gläntande dörren. I det andra har tomatplantan växt sig stor att tomaterna trycker mot det fuktiga spröjsade glaset.
Och de där magiska skatterna som dyker upp. Blommande rosenskära, de hade jag minsann inte sått där, men ack så välkomna. Bladen på träd och buskar börjar skifta i både eldrött, orange och gult. Trädgården är varmblodig och kanske vackrare än någonsin.
Ser ni vem som intagit vår kökssoffa, ett alldeles eget favorithörn har den minsann förvandlats till. Och inte till vem som helst. Till vår älskade lilla Love.
Det är så fint, att han faktiskt är hemma hos oss, tänk att han är vår och att han är en del av vår familj nu. Det finns nämligen en liten historia bakom Love och hans väg hem till oss.
Barnens nya bästis ♡
I ca 2 år har vi funderat mer seriöst på att skaffa hund. Vi har googlat runt på olika hundraser, haft span på olika hundadoptionsidor, blocket och diverse facebookgrupper.
När vi fick syn på Loves annons i somras så kändes det så självklart, där är ju vår hund
Efter att skickat iväg ett meddelande på Loves annons så fick vi tyvärr svar av Loves dåvarande matte att det var så typiskt, för då hade hon precis lovat en familj som hört av sig alldeles precis innan oss, att de skulle få träffa Love och se hur han och deras hund funkade tillsammans.
När vi någon dag senare fick veta att hundarna verkade komma bra överens kändes förlusten så stor. Tänk om vi bara hade varit lite snabbare och sett annonsen.
Sen gick sommaren och vi förlorade som tidigare nämnt vår katt Clara. Tankarna på hund började att mala ännu mer i huvudet. Men ingen kändes ju riktigt helt rätt. Några veckor ytterligare for förbi och en kväll fick vi ett meddelande på blocket:
”Hej, nu skickar till er på ren chansning, är ni fortfarande intresserade av Love?”
När jag ser avsändaren så går tillståndet illa kvickt från halvsovande i soffan till klarvaken, glädjeskutt upp i soffan. Ropar till Jack, det är Loves matte som undrar!!! Tänk tänk tänk om Love faktiskt finns tillgänglig igen?
Och tänk att så var det ju faktiskt. Ägarna som skulle ta över Love kom på ganska snabbt att de tyckte att två hundar blev lite för mycket för de, så Loves tidigare matte hade fått honom tillbaka. Sen hade hon inte velat att Love skulle behöva hoppa runt och utsättas för samma sak igen, så hon behöll honom i några månader, för att han skulle få komma till ro och för att hon skulle fundera på om det fanns någon lösning för henne att kunna ha kvar honom ändå, trots ändrade familjeförhållanden. Men så hade hon haft oss och vårat meddelande i bakhuvudet hela tiden, därav vårt glädjande meddelande den kvällen.
Och i lördags fick vi äntligen hämta hem honom. Han är 1,5 år och en bladning av Cavalier king Charles spaniel och Golden retriver, en alldeles underbar blandning.
Världens bästa målvakt (Milton har utmanat honom med många straffar på mål)
Han är så snäll och den allra bästa att krama om. Han har fått sitt namn ”Love” eftersom han har ett tydligt vitt hjärta uppe på ryggen/rumpan i pälsen, verkligen kärleken själv i hundformat. Så nu vet ni historien bakom vår nya pälskompis här hemma som antagligen kommer att synas här inne många gånger, vår alldeles egna Love ♡
Nu börjar inlägget lite dystert, för sist jag satte mig ned för att skriva några rader så pratade jag om en bortgång, och nu är det ytterligare en till. Våra stackars barn har under loppet av bara några månader gått från att knappt veta vad sorg är, till att ha förlorat tre älskade djurvänner.
Tidigt i somras fick mina föräldrar, alltså barnens mormor och morfar, ta bort ena deras hund, vi fick senare under sommaren ta bort vår katt Clara och under veckan förlorade vi älskade TuppenTure här hemma.
Antagligen Sveriges, om inte nordens snällaste tupp
Sorg är alltid jobbigt att hantera, men med barn blir det liksom en nivå ytterligare. Man bär liksom på någon annans sorg t.om. mer än sin egna.
Visst är det väl så att man säger att olyckliga saker alltid kommer i tre? Så nu måtte det väl ändå vara färdigt med sorg på ett bra tag framöver.
Som tur är så har vi haft en riktigt bra helg, där vi faktiskt hämtat oss ett nytillskott i familjen. Känns alldeles underbart att få välkomna en ny familjemedlem. Och barnen är så glada. Men denna nya familjemedlem förtjärnar ett helt egen inlägg med en presentation, så jag håller er lite nyfikna ett tag till, håll utkik!
En sommar har passerat. Har jag plockat nog många buketter? Njutit nog mycket av kvällsbad och sena grillkvällar? Svaret är kanske alltid nej, man får liksom aldrig nog. Och det känns liksom alltid lite vemodigt när morgondimman plötsligt täcker ängarna på vägen till skolan och förskolan, igen. Just det, sommaren har faktiskt ett slut. Fast oj, vilken härlig sommar vi haft. så många nya minnen vi skapat.
Fast vi går också in i denna hösten med en familjemedlem mindre. Vår mjuka lilla vän som fick somna in efter 14år. Clara. Barnen fick känna på sorg på riktigt, en kväll i början på augusti. En sorg som slutade i mängder med tårar, tårar tills båda barnen tillslut somnade i mammas och pappas famn den kvällen.
Jag tror att Clara sover och äter på molnen, de smakar ägg och socker. Eller sockervadd.
Funderingar från Minelle, en morgon påväg till förskolan.
Över en månad har gått och många frågor kommer fortfarande. Inte alla så lätta att hitta svar på. Men att ha Claras egna lilla viloplats på gården är så fint. Häromdagen fick hon en liten dekoration som barnen själva ville köpa på affären.
Och visst blir det väl väldigt tomt när man inte längre har en tasskompis som hoppar upp i knät när vi sitter i soffan och ser på TV, som kryper tätt intill barnen när de är sjuka, eller som väntar på trappen när man kommer hem. Har vi tur så kanske vi får chansen att lära känna en ny tasskompis snart igen.
Ja ja, jag må har blivit en riktig blödig mamma, det är vad jag blivit minsann. För varje år äldre som mina barn blir så blir det bara värre. För då blir jag så sentimental och samtidigt helt förvirrad. Va, tänk att min Milton blir sju år!?
Hur kan han ha blivit så stor? Hur kan vi ha en son som liksom kan skriva, cykla, bygga Lego själv, räkna och liksom lösa saker? För är det något han är ena riktig fena på så är det just att hitta lösningar.
Han som älskar att fixa och dona, kanske en framtida Petsson.
Fina Milton, så liten och klok. Så liten och nyfiken på allt. Upptäcker världen i en hastighet så det ibland (ofta) är svårt för mamma att hänga på.
Även i år valde han att ha ett Super Mario party för hela slanten. Ballonger och tårta med både stjärnor, svampar och frågetecken på. Tillsammans har vi byggt Lego hela dagen med mullrande och blixtrar på utsidan fönstret, mysigt.
Sån lycka när han snabbt rev upp paketet imorse och fick se att det gömde sig en Luigi (i pratande Lego-version) där i. Hans Mario fick en kompis och Milton sin största födelsedagsönskan uppfylld. Det är det bästa som finns, att få överraska barnen. Speciellt med de där sakerna de skrivit allra högst på önskelistan, väldigt tveksamma på om de verkligen kommer att få det, glatt överraskade när de öppnar.
Rosor må nog vara den kändaste sortens blomma, skulle jag tro va. Av en helt förklarlig anledning. De ses oftast som romantiska, vackra och eleganta. Inte konstigt att de fått bli fler och fler här hemma på vår gård.
Löjligt nöjd är jag med idén om att skapa ett skuggande rostak till hönsen. Ibland är det många faktorer som spelar in för att idéerna man har faktiskt ska bli lika bra som i tanken. I detta fall moder jord, den faktorer som man oftast inte har så mycket att säga till om. Men titta så bra det faktiskt blev.
Tänker tillbaka på det provisoriska taket i form av ett solblekt parasoll, som vi hade den heta sommaren 2018, när vi precis blivit hönsägare. Jag föredrar helt klart grönskande tak, om jag säger så.
Senaste tillskottet i ros(ö)familjen är denna ljuva New dawn, som vi planterade i slutet av sommaren 2021. Sakta men säkert börjar den också känna sig som hemma och bli mindre blygsam, för nu blommar den också minsann. Nästa sommar hoppas jag kunna ta en kaffekopp bredvid en ljusrosa rosblommande snickerbosvägg. Bara den vågar ta för sig lite mer.
Villa Gråbo 