Är trädgårdsintresset genetiskt eller är det bara ett intresse som kommer med åldern tro? Hur som helst, att från några små fjuttiga frön få trädgårdsbuketter ända in i oktober och gurkan kirrad till tacosen varje fredag i flera månader framöver är något som verkligen passar min livstil, gammal som ung, ärvda grönskande fingrar eller ej.
Vissa skördade blommor och andra var mer intresserad av att dricka vatten både ur dammen och vattenkannorna, men gott sällskap i vart fall ♡
I slutet av augusti och september är trädgården som mest trollsk. Det där lummiga, mysiga. Gräskanten runt dammen har växt sig lång, yvig och lagt sig vilande över stenkanten. Blommorna är långa och Dahliorna buskiga. Ur de små växthuset slingrar sig gurkplantan ut från den gläntande dörren. I det andra har tomatplantan växt sig stor att tomaterna trycker mot det fuktiga spröjsade glaset.
Och de där magiska skatterna som dyker upp. Blommande rosenskära, de hade jag minsann inte sått där, men ack så välkomna. Bladen på träd och buskar börjar skifta i både eldrött, orange och gult. Trädgården är varmblodig och kanske vackrare än någonsin.
Tänk att flytta ut ett bord och två stolar kan vara lite av ett vardagsäventyr med barn. En av många fina sidor att ta efter hos barn, att det lilla i vardagen kan i det stora hela göra stor skillnad på livet. Barn är väldigt tacksamma. Och äventyrliga, smått som stort.
Kom, vi tar en fika i trädgården!
Bara meningen innefattar ”fika” så är de inte sena på att haka på, mina barn. Men lite extra spännande blev det på en helt ny plats. En solig sådan, med sjöutsikt.
Cafésetet har fått stå kvar där, tänker att det absolut kan bli flera tillfällen just där. Alldeles perfekt nu, innan det blir alldeles för varmt för att sitta mitt i solen. Då flyttar vi in ett snäpp – till växthuset, där är det varmt men iallafall skugga om man sitter på ena sidan av växthuset.
Hej hej Spexarn! Medans Milton ofta skippar att vara med på bild helt och hållet nuförtiden, så tar Minelle istället tillfälle i akt. Gärna med någon fin grimasch eller gest. och alltid med favoritgummistövlarna på.
När någon frågar om man vill ha ett växthus, då säger man inte nej, visst är det väl en oskriven regel? Det spelar ingen roll om man har två sedan innan. Det var en självklarhet när svärföräldrarna frågade om vi ville ta över deras lilla miniväxthus. Jaaaa, mera odling!
I detta kvällsljus kan ju ingen vantrivas. Plantorna lär växa, gro och trivas gott om våren och sommaren fortsätter likt påskvädret.
Såhär såg det ut tidigare idag, så underbart att kunna göra trädgårdsarbete i t-shirt och solbrillor, för vissa coolingar.
Vi började med att mäta, vi ville att odlingsytan skulle bli lika lång som växthuset och en gräsklippelängd ifrån själva växthuset. Med det röda snöret markerade vi upp, så att stenarna kunde läggas på en rak linje.
Sen återanvände vi både jorden och skarnet från den tidigare odlingsytan som vi hade vårt egna miniväxthus på (ett precis likadant som vi fick av svärisarna, som vi hade på ett annat ställe i trädgården). Den nya ytan blev lite större än den tidigare, så vi kommer att även behöva bättra på med ytterligare lite mer skarn och jord.
Som underlag tog vi vanlig papp på rulle, jag vet inte om det egentligen är den allra bästa grunden? Kanske kommer ogräset trivas där ändå, kanske sjunker skarnet ner efter något år, men vi testar. Vi hade massor av överbliven papp kvar, så då kändes det passande att använda det.
Barnen älskade att få vara med och hjälpa till att både vattna och skörda förra sommaren (och vi alla minns väl Miltons egna pelargon som luktade Coca cola och som han tittade till säkert 5ggr per dag), så jag tänker att växthusen och pallkragen kommer ju bli perfekta, kanske blir det lite av deras alldeles egna ansvarsområden, det skulle de nog gilla.
Nu ska pallkragarna även målas i samma gröna nyans som växthuset, sen är det bara den stora frågan kvar – vad ska vi odla? Tacogurka i ett av växthusen iallafall, det har Milton paxat.
I måndags gick jag och lill-loppan ut för att binda kransar till växthuset. Eller ja, kransbinderiet stod jag för och Minelle stod för plocket av krukor, hinkar och spadar, total ommöblering i växthuset efter att hon fick feeling.
Hur som helst så var tanken att kransarna kunde bli lite ”novent-pynt” ni vet när man smyger igång med lite mer vintrigare typ av pynt, för att man ivrigt allra helst vill förbereda inför kommande advent och jul.
Så kransar med lite granbarr, det var planen. men när kransarna väl var färdiga och hang på plats så kikar jag in i växthuset och sneglar lite på kälken som jag förvarat därinne….
Den skulle nog bli fin här, bredvid, ska bara ställa dit den och baraaaa prova lite…. Fint! Undrar hur det blir med röda band i kransarna?…. In och leta upp det röda sidenbandet.
Sen fick det liksom hänga kvar så. Advent är ju bara runt hörnet, så det gör väl inget att vi julat till det ute vid växthuset, visst?
Morgonen efter så kom första snön! Julkänslan kom som på posten, att titta ut på växthuset var en fröjd! Tyvärr har det nu regnat bort, men jag hann iallafall ut och föreviga snön på lite bilder. Och tills nästa dust med snö kommer – då står växthuset redo.
Höstens allra finaste tid är så kort och så skör. Det allra minsta blåsväder en natt kan dra med sig allt det vackra. Ett alldeles för hårt regn likaså.
Men visst är det väl vackert, när hösten är eldig?
Pelargonerna har gått på vintervila, sköra rosrötter bäddats in i granris och dahlior grävts upp. Nu börjar planeringen inför jul. Vart ska slingorna sättas upp, gran placeras och tomtar titta fram? Än åker de inte fram, men som vanligt – planeringen är halva nöjet!
Förra hösten upptäckte jag fenomenet höstlök. Något som jag själv aldrig testat innan. Jag köpte ett gäng tulpanlökar på vår lokala marknad, jag och barnen petade ner de lite här och var i rabatterna (tips på roligt och enkelt trädgårdspyssel med barnen!).
Till en början tänkte jag att mitt tålamod och ivrighet absolut inte skulle harmoniera med höstlökar, jag menar – ska jag peta ner de och sen behöva vänta en heeeel vinter?….
Men det är ju just den charmen som gör det så mysigt, att nästan glömma bort dem under vintern för att sen tidigt till våren – glädjas av trädgårdens allra första livstecken, i form av glada färgklickar i den annars ganska gråa trädgården.
Så när jag besökte storstan häromdagen och det råkade vara ”tag 5 betala för 4” på Plantagen ja då gick jag loss! Nu vet jag ju bättre, att den där vinter går ganska fort ändå och att de där allra första färgklickarna i rabatten är riktigt guld när man längtar efter att få sätta igång sätter blom- och odlarsäsongen.
Dessa tror och hoppas jag verkligen håller vad de lovar på förpackningen ”perfect match” en riktig sockervaddsblandning med pasteller!
Tulipa Angelique – som sägs vara vita när de börjar blomma i april, som sedan sakta övergår till rosa.
Fransiga tulpaner finns med i mina samling sedan innan, men pionformade var ju såklart tvungen att ingå i gänget även de. Nu är dessa raringar nerpåtade lite här och var, både i rabatter och gräsmattan. Jag hoppas kunna bjuda er på massor av färgsprakande trädgårdsbilder till våren!
Sommaren 2021 har passerat. Så fin den var och så fort den gick. Under den gångna veckan åkte de gamla ullsockorna på i stövlarna när jag skulle ge mig ut i trädgårdslandet. Förmiddagstempen är inte allt för skrytsam längre. Tur att solen iallafall ger oss en mjuk övergång från sommar till höst.
Nu passar vi på, innan frosten kidnappar allt.
Det är ju den där tiden nu, där varje natt är lite av en chansning. Lever blommorna när jag tittar ut imorgon? Frosten är bara kring hörnet. Därför är skördetiden verkligen ett faktum.
Vi gick från helt orutinerade, total-misslyckade morotsodlare förra året. Både utan växthus (det stod klart förra sensommaren så vi han aldrig odla i det) och endast med en liten pluttig pallkrage, fylld av meterhögt ogräs som totaltmosat varenda morotshopp. Från det – till detta årets odlarsuccé!
Så lite skrytsamt var jag tvungen att föreviga morotsknippet!
Och än har vi inte skördat allt. Några morötter fick sitta kvar lite lite till, för att växa sig ännu större och så småningom göra sig ännu smarrigare som kokta, med lite smör och salt till. Och som vi har ätit egenodlat potatis under hela sommaren, total braksuccé!
Så vad kan vi lära oss av detta då? Att alla är nybörjare någongång, att man lär sig av sina misstag, att det tåls att prova även om man inte har någon aning om hur det kan te sig, att det mesta är bara en googling bort, att ett stort växthus och ett trädgårdsland skapar ett otroligt trädgårds/odlarintresse som man inte ens kunde ana att man hade inom sig OCH – att så morötter med såband!!!
Ja, det är den stora anledningen till årets morotsuccé – såband. Dels var det väldigt enkelt att plantera tillsammans med barnen, bara att peta ner ett lite band fyllt av frön och sen dutta över lite jord. Sen är det även betydligt enklare att skilja på ogräs och morotsblast som kikar upp ur jorden, eftersom morötterna växer på en perfekt rak rand med såband.
Till våren planeras att gräva ett ännu större trädgårdsland och kanske även bygge av jordkällare, för tänk vad roligt det vore att kunna skörda så att man kan förvara det även under vintern och njuta av egenodlat även till jul!
Det räcker med en pallkrage eller två, vi odlar ju ändå inte så mycket…
Men så började mitt växtintresse att bli lite större så sommaren 2020 kändes det självklart, vi måste jag få användning för de gamla fönstren vi har i uthuset! Ett grönt hus med plats för fika och pelargoner!
Och sen det stod klart i augusti 2020, så har både mitt gröna intresse och själva insidan av växthuset sakta fått växa fram i sin egna takt.
Kanske skulle vi prova att odla djungelgurka? Melon? Paprika har vi aldrig provat! Kanske majs? Åh en hel korg med bara massa jordgubbar? Eller denna sortens pelargon? Visst borde det gå att ta sticklingar av denna och få hela fönsterbrädan i full blom?…
Och inredningen – insidan har målats, möbler bytt plats, hyllor skruvats upp, kuddar puffats till, tyg sytts och monterats i tak och under hyllor. Ett otroligt mysigt och trivsamt ställe för både växter och fika var vuxit fram. Och kanske min allra allra bästa plats för kreativitet….
De dagar då något skaver eller bara är allmänt oinspirerande, då är växthuset extra viktigt. Det är ett lugn över hela platsen. Häromdagen slog jag igång ett sommarprat i p1 och bara satt och tittade på allt som växer och gror, så kom suget av att måla. Jag gick efter akvarellfärgerna, penslarna och blocket. Attans. Glömde vatten…..
…Men tänk vad bra att det finns små terrakottakrukor och lite vatten i vattenkannan. Då är det bara att måla!
Måla är min kravlösa syssla. Något att bara må bra av. Inga perfekt resultat eftersträvas, som så mycket annat denna perfektionist sätter klorna i.
Att Abborrberget och Villa Gråbo är vår plats på jorden, det råder det inga som helst tvivel om. Det är för alltid hemma. Här vi spenderar allra mest tid och här vi njuter av att leva. Därför känns det som vi gjort en av våra allra bästa investeringar under helgen. Vi har utökat vår gärdesgård med ytterligare några meter på gården. Det blev så fint.
Tänk att något så snyggt också kan vara underhållsfritt och hållbart. Jag har tänk att vi ska hålla ihop, gärdesgården och vi, tills vi blir över 100 år gamla!
Jag drar direkt paralleller till Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn. Jag gillar det verkligen.
Det lilla potatislandet och odlingsbädden vi nyss gjort blev väldigt mycket mysigare med gärdesgården tätt intill. Som ett njutbart litet krypin, som snart tar sällskap av massor av grönska och ätbart.
Eftersom vi bor uppe som på en högslätt (vi bor ju som sagt på ett berg) med gamla järnvägen strax nedanför så är det skönt att ha ett ordentligt skydd för den branta slänten ner till gamla banvallen. Samtidigt som det inte skymmer utsikten. Den lite glesa häcken som stod här innan var gav inte de bästa garantier när barnen kommer på fyrhjulingar, cyklar och allt som kan tänkas att vara otäckt att rulla nedför med.
Det knoppas, nya vårblommor kikar fram, häcken går från grå och spinkig till gröntät över en dag. Dagarna spenderas i trädgården, ända fram till skymning. Det är just precis NU vi ska börja njuta lite extra. Att inte glömma hur mycket vi längtat. Efter just detta.
Jag får nästan hejda mig en smula. Denna härliga vårvärme och längtet efter att få fylla långhyllorna i växthuset med blommande pelargoner tar nästan över. Jag vet att en kall natt kan vänta kring hörnet, jag vet.
Jag får istället glädjas lite extra över de tåliga kämparna som blommar sig genom kalla vårnätter
Som påskliljorna i sin allra finaste prakt. Och tulpanlökarna som är påväg. Tänk att detta är startskottet! För en lång period av värme, ljus och sommar!
Villa Gråbo 